Hur ska det kännas när det inte känns längre?

Efter åratal av total nedmontering och dekonstruktion av min person börjar jag tvivla på precis allt. Psykiatrin gjorde ett utomordentligt arbete med att få alla mina känslor och tankar att vara icke-valida, för det är tydligen en viktig avgränsning en bör göra som personlighetsstörd. Numera är inga upplevelser på riktigt för jag vet inte vad jag borde, ska eller kan känna och tänka om saken. 

Vi hade ett samtal som jag inbillade mig var givande men med vidare eftertanke förstår jag att jag inbillade mig det för att du fick uttrycka dig helt hämningslöst medan jag lyssnade och tog emot. Jag ansåg det vara ett bra samtal för att ingen skrek eller grät. Men jag satt bara tyst och höll med. Nickade inställsamt och tänkte att visst, du måste också få ventilera om det här. Om hur fruktansvärt det var att ha ett barn som mådde så dåligt, som personlighetsförändrades vid 6-årsåldern och blev utåtagerande på ett sätt du inte kunde hantera. Du ventilerade om hur du skrikit i samtalsrummet hos psykologen för att du varit så arg på mina självskadebeteenden. Hur mina hatiska blickar kunde få dig att vilja ge upp ditt föräldrarskap. Hur jobbig jag var, hur jag begränade ditt liv och hur allt jag gjorde som barn försvårande ditt liv.

Allt jag gjorde var att försöka överleva. 

Insikten om att lilla sexåriga jag fattade att något inte stod rätt till men inte kunde sätta ord på den smärta som härjade i kroppen gör mig så fruktansvärt avgrundsledsen. Det är en sorg jag inte kan hantera som enbart skapar fler frågor. Varför gjorde du inget? Varför uppfattade ingen mina desperata skrik på hjälp när jag så tydligt förändrades från inåtvänd till utåtagerande? Vad hade hänt om någon fångat upp mig tidigare? Var hade jag befunnit mig idag?

Hur vet jag om jag har slutat älska någon? Hur ska det kännas när det inte känns längre? Jag vet inte om jag älskar dig eller om det är skulden och tvånget att älska en förälder som fått mig att tro det. Men vart skulle jag ta vägen om jag inte har någon förälder kvar att älska alls? Jag har bara en. Jag har alltid sett på henne som en hjälte, en stark kvinna med principfasta värderingar och stadigt stående fötter som inte går att rubba. Jag vet att du alltid gjort ditt bästa - men jag får vara kräsen och inse att det inte räcker för mig. Visst får jag det? 

Jag kan bara förlora, frågan är bara med hur mycket. 

Upp