livlös

Jag fick en utskällning. Kanske var det precis det som behövdes för att jag skulle förstå, men egentligen har jag förstått hela tiden men inte brytt mig. Nu vet jag att ni bryr er om mig och då kan jag ju iallafall vara en sympatisk person och sakta ner tempot för er skull. För jag gör upp planer i huvudet om hur jag ska ljuga för er så jag kommer undan med att slippa ta världsomvälvande beslut för jag orkar inte förändra någonting just nu. Men bara det säger allt. Jag kan inte låta prestationer komma före oss. Jag kan inte planera ett liv i lögn. Inte igen. 

Jag är så utmattad att stressen skapade kaos inombords men allt jag kunde göra var att ligga ner och stirra och tänka på allt jag borde göra. Jag förmår inte att göra någonting. Ögonlocken skriker efter sömn för det spelar ingen roll hur mycket jag sover för jag kan ändå alltid sova mer. Mina ben viker sig och allting smärtar. Ångestkänslorna sitter i diafragman och jag är illamående och kan inte skaka av mig ledsenheten längre. Jag försöker tänka positivt för det har jag hört ska vara bra men ingenting fungerar när det känns som att jag bara vill kapitulera. Ligger i badet i 1,5 timme och tänker, stirrar och gråter. Hör hur ni skrattar utanför och jag känner mig rädd för er glädje. Att känna sig rädd för en positiv känsla gör mig förlamad. Känner mig livlös. 

11/5 - 17

Dubbelmoralen och det groteska hyckleriet går emot allting jag tror på. Å ena sidan och den andra. Kanske och egentligen och borde och skulle och vill. Ingenting är i symbios. Allting är motstridigt och det slutar med att jag inte lyssnar på någonting utan stänger av helt och bara stirrar för ingen tanke orkar någonsin tänkas klart. Det är för mycket och hopplöshetskänslorna tar helt överhanden. Jag har ingenting att säga till om när de slår till, det är bara att kuva sig och ta emot. Tyna bort under tyngden av allt ansvar.

- Jag måste verkligen plugga. Jag måste det.
- Nej, det måste du inte. För när du åker härifrån ska du träffa din vän och hjälpa henne, det hade du inte kunnat om du varit tvungen att göra något annat. Det handlar om att du prioriterar till andras fördel.

Jag stänger av mina sinnen och låtsas som att jag inte hör. För jag kan inte ta in det ni säger. Jag förstår men är samtidigt övertygad om att det inte är applicerbart på mig. Säger att jag lyssnar men gör samtidigt upp planer i huvudet för att jag ska kunna fly undan dessa konversationer utan att handla. Blundar och stänger in mig i mig själv och tänker trotsigt vänta på att alla bitar faller på plats utan att jag behöver förändra någonting. För jag orkar inte. Jag besitter inte en uns av kraft längre. Jag känner mig svag och skör och vek för jag får svimningskänslor och det känns som att benen ska vika sig under mig. Jag är så fruktansvärt trött. Jag vill sitta uppe hela nätterna och försvinna i alla tankar som behöver redas ut och samtidigt vill jag lägga mig innan klockan är åtta för jag vill inget hellre än att slippa tänka. Jag vill skriva klart den jävla uppsatsen samtidigt som jag längtar efter att ha tid till annat. Jag vill bevisa för mig själv att mitt sjuka psyke inte längre kan förstöra för mig samtidigt som jag vet att jag lever i en lögn som kommer få mig att falla utan möjlighet att resa mig igen. Jag vill jag kan jag borde jag ska.

Det enda som upprepas om och om igen i mitt huvud är
Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte

vad var det vi sa som vi lovade att vi aldrig skulle glömma

Jag känner mig som en total klyscha när jag låser om mig och tårarna börjar rinna okontrollerat där på toaletten på psykiatrimottagningen. Jag är rädd för att du ska stå utanför och hålla koll på mig samtidigt som det är det enda jag önskar. Du avbröt samtalet tidigare än vanligt för du sa att vi kommer inte någonstans när du mår såhär och det enda jag kunde tänka var att fan nu ger du upp om mig. Jag är lämnad. Igen. Ensam.

Jag vill inte ta i dig för du stinker av depressionens stenhårda grepp kring din hals som gör dig oförmögen att duscha. Samtidigt ser jag hur den kemiska hormonbalansen förändras när jag stryker dig över ryggen. Jag vill inte ta i dig för det känns som att du ska gå sönder när min handflata rör vid din ryggrad som syns så tydligt under tröjan. Samtidigt sänks dina axlar iallafall någon millimeter och stelheten minskar successivt för varje uns av omtanke mina händer förmedlar genom vänlig beröring. Jag vill inte ta tag i din hand när du omedvetet river sönder din hud i ren desperation men jag gör det ändå motvilligt för sen ber du mig hålla din hand så hårt jag bara kan så att du får känna att du existerar. Åtminstone för en stund.

Jag behöver sömn och gränssättningar och lite lugn och ro det får gärna vara tråkigt för det här är ohållbart. Jag drömmer om att jag sitter i duschen och ska självskada samtidigt som jag för en dialog med mig själv angående om det verkligen är värt det. Jag kommer fram till att det är det. Det är värt det. Jag behöver distraktion handlingskraft sovmorgon en dag i soffan utan stress jag behöver glada stunder som inte präglas av rädsla och ångest. Det är triggers i allt och jag är så utmattad att varje steg är en kamp mot den oundvikliga kollapsen.

I en totalt svartvit värld är det enda jag önskar fraktioner av svaga färger.


Upp