24/4 - 17

Jag är trött på att livet är en enda stor krishantering. Varje dag. En nära vän planerar att ta livet av sig och vi sitter ute med henne i kylan i flera timmar för att försöka prata henne till rätta medan hon rabblar upp alternativ på hur hon skulle kunna gå till väga. Min bästa vän har hamnat i en djup depression och den sociala ångesten gör att vi knappt kan ses och när vi gör det ser jag på den hur svårt det är att ta sig ut. Min ena sambo har hit rock bottom och det är en kamp att få upp hennes ur sängen. Varje dag. Ångesten är så påtaglig att hon svävar iväg och låser in sig själv i sitt huvud, utan möjlighet att ta sig därifrån vilket resulterar i att hon inte kan sova. Min andra sambo har besvär med panikångest och en molande vårdepression. Och jag, jag är inte heller utan problematik. Det går inte en dag utan att någon gråter, har panikångest, ångestattacker, självmordstankar eller sömnsvårigheter. Jag är ständigt på min vakt för jag väntar på det där samtalet, torkandet av tårar eller när ångesten ska utlösa nästa bråk. Jag är uppskriven på en in case of emergency-lista med mitt telefonnummer och nu är jag livrädd varje gång det ringer från dolt nummer. 

Jag kan aldrig slappna av, för det är alltid något. Aldrig en dag utan ångestmoln i luften som får mig att kvävas i lägenheten. Och jag är en del av det, jag skapar också ångestmoln som gör luften dimmig här inne. Går på tå, sitter aldrig still för jag måste alltid vara redo, kan inte koncentrera mig, springer runt tills jag är uttömd på energi. Det här går inte. Jag känner mig så otroligt maktlös som inte kan göra mer än så här. Jag vill trolla bort alla monster i garderoben och under sängen och i våra huvuden men jag kan inte hur desperat jag än försöker. Varför kan inte vården ta emot dessa fantastiska människor istället för att skicka dem mellan olika instanser lika snabbt och tanklöst som journalen skickas mellan deras system. Jag är konstant trött och nervös och allt som går att känna känns i mig för jag är så jävla rädd och orolig konstant, för alla runt om mig och för mig själv. Rädd för att falla djupare. Jag orkar inte. Kollapsen är nära. 

Upp