livlös

Jag fick en utskällning. Kanske var det precis det som behövdes för att jag skulle förstå, men egentligen har jag förstått hela tiden men inte brytt mig. Nu vet jag att ni bryr er om mig och då kan jag ju iallafall vara en sympatisk person och sakta ner tempot för er skull. För jag gör upp planer i huvudet om hur jag ska ljuga för er så jag kommer undan med att slippa ta världsomvälvande beslut för jag orkar inte förändra någonting just nu. Men bara det säger allt. Jag kan inte låta prestationer komma före oss. Jag kan inte planera ett liv i lögn. Inte igen. 

Jag är så utmattad att stressen skapade kaos inombords men allt jag kunde göra var att ligga ner och stirra och tänka på allt jag borde göra. Jag förmår inte att göra någonting. Ögonlocken skriker efter sömn för det spelar ingen roll hur mycket jag sover för jag kan ändå alltid sova mer. Mina ben viker sig och allting smärtar. Ångestkänslorna sitter i diafragman och jag är illamående och kan inte skaka av mig ledsenheten längre. Jag försöker tänka positivt för det har jag hört ska vara bra men ingenting fungerar när det känns som att jag bara vill kapitulera. Ligger i badet i 1,5 timme och tänker, stirrar och gråter. Hör hur ni skrattar utanför och jag känner mig rädd för er glädje. Att känna sig rädd för en positiv känsla gör mig förlamad. Känner mig livlös. 

Nutid |
Upp