vad var det vi sa som vi lovade att vi aldrig skulle glömma

Jag känner mig som en total klyscha när jag låser om mig och tårarna börjar rinna okontrollerat där på toaletten på psykiatrimottagningen. Jag är rädd för att du ska stå utanför och hålla koll på mig samtidigt som det är det enda jag önskar. Du avbröt samtalet tidigare än vanligt för du sa att vi kommer inte någonstans när du mår såhär och det enda jag kunde tänka var att fan nu ger du upp om mig. Jag är lämnad. Igen. Ensam.

Jag vill inte ta i dig för du stinker av depressionens stenhårda grepp kring din hals som gör dig oförmögen att duscha. Samtidigt ser jag hur den kemiska hormonbalansen förändras när jag stryker dig över ryggen. Jag vill inte ta i dig för det känns som att du ska gå sönder när min handflata rör vid din ryggrad som syns så tydligt under tröjan. Samtidigt sänks dina axlar iallafall någon millimeter och stelheten minskar successivt för varje uns av omtanke mina händer förmedlar genom vänlig beröring. Jag vill inte ta tag i din hand när du omedvetet river sönder din hud i ren desperation men jag gör det ändå motvilligt för sen ber du mig hålla din hand så hårt jag bara kan så att du får känna att du existerar. Åtminstone för en stund.

Jag behöver sömn och gränssättningar och lite lugn och ro det får gärna vara tråkigt för det här är ohållbart. Jag drömmer om att jag sitter i duschen och ska självskada samtidigt som jag för en dialog med mig själv angående om det verkligen är värt det. Jag kommer fram till att det är det. Det är värt det. Jag behöver distraktion handlingskraft sovmorgon en dag i soffan utan stress jag behöver glada stunder som inte präglas av rädsla och ångest. Det är triggers i allt och jag är så utmattad att varje steg är en kamp mot den oundvikliga kollapsen.

I en totalt svartvit värld är det enda jag önskar fraktioner av svaga färger.


Upp