20/11 - 17

Idag började exponeringen i behandlingen. Det har inte blivit av tidigare för det har kommit andra saker i vägen. Som polisförhör och cancerbesked som har varit mer behövliga att prata om. Men idag började vi. Vi började relativt enkelt med att jag om och om igen fick beskriva hans lägenhet i detalj. Den lägenhet som jag har flest minnet ifrån, där övergreppen är mest tydliga. Även om jag inte vet exakt när det började så är det på den platsen där jag minns flest gånger. Den här behandlingen är verkligen anpassad efter mig och vi går långt utanför regelboken om hur en exponeringsehandling ska gå till. Detta för att jag testat regelboksversionen, och det gick inte bra. Min nuvarande psykolog har bekräftat precis det som jag kände under de månaderna jag gick behandlingen - jag blev återtraumatiserad. En vårdskada benämner hon det som. Detta gör den nuvarande behandlingen betydligt svårare då jag inte bara är traumatiserad av händelserna i sig, utan även av de terapisessionerna jag genomled. Det var många faktorer som gjorde att jag blev betydligt sämre och vården i den kommunen fångade inte upp mig förrän det var för sent. Det var först när upprepade besök på akuten på grund av självskador som de avbröt terapin. Då låg jag högst på ångestskalan och lämnades där utan någon som helst uppföljning. 

Jag är otroligt tacksam över att det ser annorlunda ut nu och att min psykolog verkligen förstår hur svårt det här är för mig och att hon lägger upp en plan utefter det. Hon är väldigt mån om att inte köra över mig eller göra det för jobbigt för mig, Vilket är en svår aspekt i sig då den här sortens behandling lite går ut på att det ska bli jobbigt. Själva exponeringen höll på i en halvtimme och det gick förvånansvärt bra ändå, bättre än förväntat. Jag lyckades fokusera helt på att mentalt gå runt i alla rummen i lägenheten och beskriva hur det såg ut. Jag lyckades mota bort minnen kopplade till rummen och lägga all fokus på rätt ställe, och ångesten minskade trots min skeptiska inställning grundad i tidigare erfarenheter. Jag dissocierade inte utan var kvar i samtalsrummet, både fysiskt och psykiskt. Det var efteråt det blev jobbigt. När exponeringen var klar kom allt annat ifatt. Minnen från händelser, på honom, på den tidigare behandlingen. Tankar kring att den här exponeringsbehandlingen är en så lång process (ännu längre än vanligt eftersom vi börjar med "enkla" minnen), hur mycket det kommer krävas av mig och hur ångesten förmodligen kommer att vara konstant under tiden. Hopplösheten, åter igen. Känslan av att jag vill inte. Jag fastnar i tankegångar om att det inte är rättvist, att jag inte borde behöva göra det här. Det är han som borde sitta i den stolen och plågas, inte jag. Men jag vet också att såna tankar inte leder någonstans och jag sitter fast i skiten hur mycket jag än önskar att det vore annorlunda och hur orättvist jag än tycker att det är. Det är väl det som kallas acceptans antar jag. 

Tanken på att behöva göra om det här med faktiska minnen av övergreppen skapar panikkänslor och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Det kommer aldrig att vara ett bra läge att göra det här, men det finns betydligt sämre lägen. Vilken situation är jag i nu? 

Jag ska försöka att inte gräva för mycket i det, men samtidigt inte undvika tankarna. Undvikande är en av de mest framträdande symptomen har jag hört.

Undvik undvikandet. 

i don't want to be alone when these bones decay

Det är en specifik känsla i magen som vintern för med sig varje år. Den kalla luften som andas in påminner mig om all sorg som vintern alltid tar med sig när den sveper ett täcke av mörker över landet och mig. Vinterdepressionen slår till i år igen. Säsongsbundna depressioner förkortas SAD, från seasonal affective disorder, och hur ironiskt känns inte det? SAD inbränt i pannan på mig varje år. Hopplösheten slår ner mig. Och fastän det kommer varje år har jag inget skydd, huden är som avskalad efter allt annat jag kämpar med resten av året. Inga antidepressiva har någonsin hjälpt.

Jag följde med henne på hennes första strålning och är det nu jag borde vara sådär lyriskt tacksam över livet? Jag är tacksam över att hennes kropp orkade slå ut cancern med hjälp av operation och mediciner, men annars har ingenting förändrats och den där tacksamheten infinner sig inte. Kanske är jag en hemsk person, men jag är fortfarande arg och djupt sårad. Cancern vann inte heller över depressionen. På något sätt vinner den alltid.

Jag var på förhör och hur absurt är det inte att behöva berätta i detalj hur övergreppen gick till för två främlingar, varav den ena med jämna mellanrum scrollar på telefonen och chattar med någon som brottet inte angår. Den emotionella stressen är konstant för trots att det gått över ett år sedan jag anmälde kan det gå ett till innan domen sätts. Jag var tvungen att svara på frågor om intima känslor, kroppspositioner, citera exakt och om jag som lesbisk kanske ändå gett några inviter om att det skulle vara ömsesidigt. Det som tidigare varit nagelband är nu bara stora sår som resultat av en kanske mindre effektiv stresshantering. Annars kan jag inte sitta still så jag bakat flera omgångar bröd och muffins och storkok. Det kryper i kroppen av stress och ångest men det enda jag egentligen vill göra är att sova. Bara få sova utan mardrömmar. Dygn ut och dygn in tills jag är redo för livet igen. Depressionen slår ut den rogivande sömnen och ersätter den med makabra mardrömmar som etsar sig fast i kroppen. 

Psykologen pratar om att det är svårare att behandla komplex ptsd eftersom det inte finns en tydlig målbild. I mitt fall finns det inget före och efter traumat, jag kan inte jämföra hur jag var innan eller efter. Hela uppväxten är en dimma av övergrepp efter övergrepp. Det finns ingen målbild för jag vet inget annat än det här, det finns ingen ångestfri kropp att sträva efter för jag har aldrig upplevt det och det är otroligt svårt att sträva efter något så abstrakt som att vara symptomfri. Hur sorgligt är inte det egentligen. 

Upp