i don't want to be alone when these bones decay

Det är en specifik känsla i magen som vintern för med sig varje år. Den kalla luften som andas in påminner mig om all sorg som vintern alltid tar med sig när den sveper ett täcke av mörker över landet och mig. Vinterdepressionen slår till i år igen. Säsongsbundna depressioner förkortas SAD, från seasonal affective disorder, och hur ironiskt känns inte det? SAD inbränt i pannan på mig varje år. Hopplösheten slår ner mig. Och fastän det kommer varje år har jag inget skydd, huden är som avskalad efter allt annat jag kämpar med resten av året. Inga antidepressiva har någonsin hjälpt.

Jag följde med henne på hennes första strålning och är det nu jag borde vara sådär lyriskt tacksam över livet? Jag är tacksam över att hennes kropp orkade slå ut cancern med hjälp av operation och mediciner, men annars har ingenting förändrats och den där tacksamheten infinner sig inte. Kanske är jag en hemsk person, men jag är fortfarande arg och djupt sårad. Cancern vann inte heller över depressionen. På något sätt vinner den alltid.

Jag var på förhör och hur absurt är det inte att behöva berätta i detalj hur övergreppen gick till för två främlingar, varav den ena med jämna mellanrum scrollar på telefonen och chattar med någon som brottet inte angår. Den emotionella stressen är konstant för trots att det gått över ett år sedan jag anmälde kan det gå ett till innan domen sätts. Jag var tvungen att svara på frågor om intima känslor, kroppspositioner, citera exakt och om jag som lesbisk kanske ändå gett några inviter om att det skulle vara ömsesidigt. Det som tidigare varit nagelband är nu bara stora sår som resultat av en kanske mindre effektiv stresshantering. Annars kan jag inte sitta still så jag bakat flera omgångar bröd och muffins och storkok. Det kryper i kroppen av stress och ångest men det enda jag egentligen vill göra är att sova. Bara få sova utan mardrömmar. Dygn ut och dygn in tills jag är redo för livet igen. Depressionen slår ut den rogivande sömnen och ersätter den med makabra mardrömmar som etsar sig fast i kroppen. 

Psykologen pratar om att det är svårare att behandla komplex ptsd eftersom det inte finns en tydlig målbild. I mitt fall finns det inget före och efter traumat, jag kan inte jämföra hur jag var innan eller efter. Hela uppväxten är en dimma av övergrepp efter övergrepp. Det finns ingen målbild för jag vet inget annat än det här, det finns ingen ångestfri kropp att sträva efter för jag har aldrig upplevt det och det är otroligt svårt att sträva efter något så abstrakt som att vara symptomfri. Hur sorgligt är inte det egentligen. 

Upp