27/10 - 17

Inatt drömde jag att jag dödade honom. Jag satt över honom och ströp honom med mina bara händer. Han kippade efter andan, bara hans ögonvitor syntes och jag stärkte mitt grepp för att till slut få honom bli livlös. Han hade, som i de flesta av mina drömmar, dykt upp på ett offentligt ställe för att träffa mig. Jag blev rasande, skrek, grät och det slutade med hans död. Jag minns att jag tänkte kommer jag ångra det här sen? men sköt undan tankarna och kände struphuvudet krossas under mina handflator. Jag la hela min tyngd mot hans hals. Senare i drömmen dök han upp igen, på ett nytt ställe. Han överlevde och den här gången kunde jag inte göra något annat än att passivt bevittna hans närvaro. 

Varje natt i två veckor har jag drömt mardrömmar som dessa och jag är så fruktansvärt utmattad. Vi har smått börjat med exponeringsbehandling i terapin också, vilket bara ökar ångesten, oron och stressen. Orken och livslusten sinar och jag vet inte hur länge till jag kan stå emot alla konstanta impulser. Jag vet inte hur länge jag ska orka med den här intensiva ångesten, sorgen. 

Är det någon som fortfarande läser? Har ni något fint eller uppmuntrande att berätta?

they say that things were simple then, although i don't remember when

Allt sätts i perspektiv när ett cancerbesked kommer. Min rätt att stå upp för mig själv, min rätt att bli respekterad och lyssnad på känns plötsligt så jävla irrelevant. Allt sker på bekostnad av min självrespekt men vad fan spelar det för roll när döden är runt hörnet. Samtidigt drar ni incestskämt i min närvaro, reproducerad våldtäkskulturen med hot om sexuellt våld när ilskan stiger er över huvudet. Jag är rädd. Konstant jävla livrädd. För både livet och döden. 

Hon är frisk nu men på kroppen pryder decimeterstora ärr där det suttit bröstvävnad och en tumör. Jag sörjer något som inte har skett och tänker på dessa månader jag gått ovetandes om att hennes kropp kämpade mot döden. Allt annat är trivialt. Samtidigt kan jag knappt resa mig för kroppen är så utmattad och psyket så omtumlat att det känns som att det aldrig ska bli bra igen. Mitt uppe i allt vänder ni mig ryggen ännu än gång. Sociala medier svämmar över av kampanjer som ska belysa det sexuella våldet men jag vågar inte delta för har inte ens min närmsta familj min rygg vet jag inte hur jag ska orka. Vill skrika ut hans namn, vill ringa varenda släkting, lämna ut hans uppgifter, vill att alla ska veta vilket svin han är. Men jag är inte beredd att möta konsekvenserna, för vi alla har sett hur det går när offer anmäler eller talar ut om sina förövare. Det är reella konsekvenser som kan göra livet allt mer jävligt om en inte har någon som håller ens rygg. Jag ser upp till varenda en av er som vågar stå på er, vågar berätta sanningen. Jag hoppas att någon håller er hand. 

Jag sörjer en tid jag aldrig fick. Det barn jag aldrig fick vara för att det sexuella våldet tog över allt vad en barndom ska vara. Det finns ingen tid som varit enkel, ingen oskyldig barndom, ingen villkorslös kärlek, inga oskuldsfulla lekar eller ögon fulla av liv. Jag sörjer det jag aldrig fick uppleva. Jag har fått mitt liv förstört, det värsta för honom är att jag skickar tillbaka ett födelsedagskort. Män behåller sina statusfyllda platser inom media och högt uppsatta positioner inom diverse olika yrken. Vad är det värsta som händer för dem? När är det förövarna som ska lida?



Heard the silence become a part of you

Jag känner mig så mycket som ett projekt. Ett experiment för er att testa, plocka isär, dissikera varenda trauma med mantrat att det blir bättre om du pratar om det utan att respektera min önskan om motsatsen. Men jag är lätt att forma och köpte er ide om mig som försöksperson. Jag skulle representera ett bevis på att det stämde. En statistisk signifikans i era mentala anteckningar. Det plockades isär utan att sättas ihop igen och när projektet fallerade och hypotesen blev motbevisad lämnades jag hulkandes över alla bitar ni spridit ut över golvet. 

Mina trauman fungerar som något för andra att gotta sig i, något spännande som gör mig mystisk, full av integritet och spänning. Något för de andra att diskutera över middagsbordet med ett glas vin i handen för visst är hjärnan fascinerande ändå. Mina trauman är något de andra kan föra vidare till familj och vänner för det verkar finnas någon slags vidrig förtryckslängtan och de kan stolt visa upp sina minoritetspositioner de verkar placera sig själva i genom att använda mig som ett alibi. Jag har en vän som var med om det här. Diagnoserna blir för de andra något att skylta med, att undersöka med mikroskåp, tänja, vända och vrida på. Utan mitt samtycke, bakom min rygg. 

Det gör så ont att höra orden. Höra dig berätta om hur ni diskuterat min tidigare diagnos selektiv mutism som ett fascinerande neuropsykologisk mekanism som ni inte kunde förstå er på, men som ni ändå diskuterade på grund av dess intressanta karaktär. Utan att förstå mitt lidande i det. Hur det hindrade mitt tillfriskande, hur jag kanske hade kommit mycket längre om jag inte hämmats av tystnaden som var tvångsmässig. 

Det är som att de andra glömmer bort att det finns en person bakom symptomen, bortom jorunalanteckningar och trauman. Jag vill inte vara den personen mer. Jag vill inte att det ska vara min livshistoria som gör mig intressant. Och jag kommer aldrig låta någon rota runt bland minna minnen som i ett kartotek för att sedan lämna det osorterat och trasigt igen. Aldrig mer. 


Upp