Heard the silence become a part of you

Jag känner mig så mycket som ett projekt. Ett experiment för er att testa, plocka isär, dissikera varenda trauma med mantrat att det blir bättre om du pratar om det utan att respektera min önskan om motsatsen. Men jag är lätt att forma och köpte er ide om mig som försöksperson. Jag skulle representera ett bevis på att det stämde. En statistisk signifikans i era mentala anteckningar. Det plockades isär utan att sättas ihop igen och när projektet fallerade och hypotesen blev motbevisad lämnades jag hulkandes över alla bitar ni spridit ut över golvet. 

Mina trauman fungerar som något för andra att gotta sig i, något spännande som gör mig mystisk, full av integritet och spänning. Något för de andra att diskutera över middagsbordet med ett glas vin i handen för visst är hjärnan fascinerande ändå. Mina trauman är något de andra kan föra vidare till familj och vänner för det verkar finnas någon slags vidrig förtryckslängtan och de kan stolt visa upp sina minoritetspositioner de verkar placera sig själva i genom att använda mig som ett alibi. Jag har en vän som var med om det här. Diagnoserna blir för de andra något att skylta med, att undersöka med mikroskåp, tänja, vända och vrida på. Utan mitt samtycke, bakom min rygg. 

Det gör så ont att höra orden. Höra dig berätta om hur ni diskuterat min tidigare diagnos selektiv mutism som ett fascinerande neuropsykologisk mekanism som ni inte kunde förstå er på, men som ni ändå diskuterade på grund av dess intressanta karaktär. Utan att förstå mitt lidande i det. Hur det hindrade mitt tillfriskande, hur jag kanske hade kommit mycket längre om jag inte hämmats av tystnaden som var tvångsmässig. 

Det är som att de andra glömmer bort att det finns en person bakom symptomen, bortom jorunalanteckningar och trauman. Jag vill inte vara den personen mer. Jag vill inte att det ska vara min livshistoria som gör mig intressant. Och jag kommer aldrig låta någon rota runt bland minna minnen som i ett kartotek för att sedan lämna det osorterat och trasigt igen. Aldrig mer. 


Nutid |
Upp