30/9 - 17

Tystnaden kväver mig. Min tinnitus tjuter högre än vanligt och det är ett konstant irritationsmoment.  Jag är ensam i lägenheten. Dricker öl, vältrar mig i ångest och låter bli att äta. Frasen jag dricker inte ensam som jag har upprepat så många gånger för att mota bort missbrukstendenserna verkar inte gälla längre för jag har inget annat sätt att tysta huvudet på. Det luddiga huvudet är den enda avslappnigen jag verkar få. Men impulserna blir desto värre. Rakbladen lockar. Sitter med ciggen nära inpå huden. 

Tårarna torkar och lämnar huden stramande. Ögonen svullnar, andningen lugnar ner sig. Det mest intensiva är över. Ännu en panikångestattack hopkurad i min ensamhet och jag spänner verenda muskel jag har och slår så hårt jag bara kan med mina knytnävar vart som helst på kroppen så länge smärtan blir fysisk istället för tumult inuti. Sveper det sista av ölen. Undrar vad fan är meningen med det här. Ingenting känns värt någonting. Jag gör bara det jag ska, det som förväntas av mig. Men det finns ingen glädje eller mening bakom det. Bara ett automatiskt agerande på vad samhäller och omvärlden förväntar sig av någon som är svårt sjuk (men det är ingenting som syns på utsidan så då räknas det inte). 

Vi spenderade så många dagar ihop, tätt ihopslingrade så att vi knappt kunde avgöra vems kroppsdelar som var vems. Men nu är jag som luft, och luft ska jag förbli. Aldrig mer kommer jag känna din hud under mina fingertoppar och aldrig mer kommer du prata om mina pärlemofärgade ärr på ett sätt som bara du kunde utan att låta romantiserande. Jag har alltid hatat min ärrade kropp, det är ingenting som gjort mig starkare eller byggt karaktär - det har bara varit ren och skär desperation och smärta. Men du fick mig att hata ärren lite mindre för varje dag. Men aldrig mer. Det tycks alltid finnas ett men. Det ska bli skönt att lägenheten får andra individer som sköter sin vardag, andra som brygger morgonkaffe och andra som delar det gemensamma utrymmet. Men samtidigt blir det så definitivt och konstaterandet att aldrig mer blir desto intensivare. När det inte längre är mitt framför näsan på mig kan jag landa i vad som faktiskt hände, sörja och bearbeta. Det kommer ifatt. Att depressionen gjorde att ni inte orkade med mig längre. Att jag blev en börda. Precis så sa du. 

24/9 - 17

Livet just nu består mest av plugg, ångest och verklighetsflykt. Agerar på destruktiva sätt men har ingen motivation till att låta bli eller stå emot. Jag har stunder där jag kan skratta genuint och jag försöker påminna mig själv om det när jag överväldigas av ångesten, men det funkar sådär. Känner mig ungefär ensammast i världen och det är en känsla som förföljt mig så länge jag kan minnas. Livet är innehållslöst, tomt och sorgset. Samtidigt som det är innehållslöst så händer det saker hela tiden, men enbart negativa som bara tömmer mig så livslust. 

Jag har skrivit en sju sidor långt mail till min mamma där jag för första gången berättar om min barndom från mitt perspektiv. Jag är ärlig, hård och ifrågasättande mot hennes många gånger väldigt tveksamma föräldrarskap. Min psykolog har läst igenom det och bekräftade att det är inte så konstigt att du mått dåligt över det här i hela ditt liv och den bekräftelsen var välbehövlig för att ens känna att jag har rätt att göra såhär men jag vågar ändå inte skicka det. Att trycka på knappen känns omöjligt. Så livrädd för konsekvenserna och för att vara krass tror jag inte att det kommer att resultera i någon förändring från hennes sida ändå. Men jag vet också att vår relation inte kan bli bättre om jag inte skickar det. Dock kan den bli betydligt sämre och då ställs jag inför ett dilemma att antingen bryta kontakten eller fortsätta härda ut en relation som bara förstör mig. Jag har ju inget val egentligen. Pest eller kolera. 

Allt går åt helvete ändå. 

När en har behövt kämpa för sin rätt att existera i hela sitt liv tröttnar en till slut och jag är nu på en punkt där jag känner att jag varken gör från eller till. Min existens är inte särskilt nödvändig. Jag fyller mest bara ut tomrummet. 

13/9 - 17

Ilskan har lagt sig och kvar ligger den tunga ledsenheten och den enorma skulden. Jag totalt begraver mig i sorgen över att min psykiska ohälsa har förstört ännu en relation. Den här gången den mest ömsesidiga, respekterande och genuina kärleksrelationen jag någonsin haft. Depressionen tog överhanden och krossade relationen till små stackars flisor som var omöjliga att plåstra ihop. Jag försökte med nål och tråd och superlim och silvertejp och klister och allt som kom i min väg men ångesten sipprade alltid igenom och löste upp stygnen. Jag är inte arg längre, kvar är den intensiva sorgsenheten över hur det blev. Jag förstår att det blir intensivt och att det är svårt att vara närstående när ångestattackerna avlöser varandra. Jag vet. Det är väl kanske romantiserat i teorin men inte lika vackert när det blir verklighet och kommer alldeles för nära inpå. Jag vet. Jag sörjer att jag alltid blir ensam kvar, att det sjuka alltid vinner över det friska, hur tillfrisknandet är alldeles för långt borta och hur virvelvindarna i kroppen är konstanta men den här gången av ångest och inget annat. Jag är ledsen över hur det gick till, sårad och förstörd enda in till cellnivå. Sviken. Jag landar i att ännu en gång är det mitt förflutna som förstör nuet, förstör framtiden. 

Ilskan höll mig över ytan. Ledsenheten väger tyngre. 

Jag går på tå och försöker göra så lite väsen av mig som möjligt i hopp om att försvinna in i de fult tapetserade väggarna. Hjärtat slår så hårt att det är konstigt att det inte syns på utsidan, pulsen är så hög att jag hör den i öronen och rösten darrar när jag försöker få ur mig några ynkliga ord. Jag går runt i ett tillstånd jag har svårt att förklara. Konstanta darrningar i händer och ostadiga ben. Jag är så tom samtidigt som jag konstant är på min vakt. 

Upp