13/9 - 17

Ilskan har lagt sig och kvar ligger den tunga ledsenheten och den enorma skulden. Jag totalt begraver mig i sorgen över att min psykiska ohälsa har förstört ännu en relation. Den här gången den mest ömsesidiga, respekterande och genuina kärleksrelationen jag någonsin haft. Depressionen tog överhanden och krossade relationen till små stackars flisor som var omöjliga att plåstra ihop. Jag försökte med nål och tråd och superlim och silvertejp och klister och allt som kom i min väg men ångesten sipprade alltid igenom och löste upp stygnen. Jag är inte arg längre, kvar är den intensiva sorgsenheten över hur det blev. Jag förstår att det blir intensivt och att det är svårt att vara närstående när ångestattackerna avlöser varandra. Jag vet. Det är väl kanske romantiserat i teorin men inte lika vackert när det blir verklighet och kommer alldeles för nära inpå. Jag vet. Jag sörjer att jag alltid blir ensam kvar, att det sjuka alltid vinner över det friska, hur tillfrisknandet är alldeles för långt borta och hur virvelvindarna i kroppen är konstanta men den här gången av ångest och inget annat. Jag är ledsen över hur det gick till, sårad och förstörd enda in till cellnivå. Sviken. Jag landar i att ännu en gång är det mitt förflutna som förstör nuet, förstör framtiden. 

Ilskan höll mig över ytan. Ledsenheten väger tyngre. 

Jag går på tå och försöker göra så lite väsen av mig som möjligt i hopp om att försvinna in i de fult tapetserade väggarna. Hjärtat slår så hårt att det är konstigt att det inte syns på utsidan, pulsen är så hög att jag hör den i öronen och rösten darrar när jag försöker få ur mig några ynkliga ord. Jag går runt i ett tillstånd jag har svårt att förklara. Konstanta darrningar i händer och ostadiga ben. Jag är så tom samtidigt som jag konstant är på min vakt. 

what about love what about trust what about us

Jag sätter på hörlurarna på högsta volym. Stänger ute allt annat och fokuserar enbart på texten framför mig. Höjer volymen för jag vill inte höra ett ljud från er. Vill vara ovetandes om när ni kommer hem, vill inte höra er konversera skratta kyssas planera. Det blir så intensivt, så himla nära inpå. Allt det där jag försökte hantera genom distans är nu mitt framför näsan på mig. Jag kan inte undvika det på något sätt för det fräter sönder väggarna i mitt hem. Det som jag kunde ha tur att inte tänka på under kanske en timme eller två konsumerar numera all min tid och energi. Det får inte plats någonting annat för jag ser er hela tiden, hör er, tänker på er. Jag lovade mig själv att inte låta minsta lilla minne av er sippra in i mitt medvetande, för att överleva, men nu är det kört. 

Det är kemisk obalans. Trappa ut. Trappa in. Vid behov och du sover fyra timmar i sträck. Öka dosen. Yrsel illamående aptitlöshet sömnbrist alla jävla mardrömmar och tankar kring inläggning. Vi ringer om två veckor och kollar läget. Jag ljuger. Kopplar bort det fysiska såväl som det psykiska och jag pratar om det berättar säger att jag blir ledsen och arg. Men jag gråter inte längre jag ska visa mig bättre och starkare tills den dagen jag inte orkar mer. Eller kanske är det precis det jag inte gör. 

Stoppa kroppen full med piller. Ta sedan ännu fler för att lindra biverkningarna. 


Upp