13/9 - 17

Ilskan har lagt sig och kvar ligger den tunga ledsenheten och den enorma skulden. Jag totalt begraver mig i sorgen över att min psykiska ohälsa har förstört ännu en relation. Den här gången den mest ömsesidiga, respekterande och genuina kärleksrelationen jag någonsin haft. Depressionen tog överhanden och krossade relationen till små stackars flisor som var omöjliga att plåstra ihop. Jag försökte med nål och tråd och superlim och silvertejp och klister och allt som kom i min väg men ångesten sipprade alltid igenom och löste upp stygnen. Jag är inte arg längre, kvar är den intensiva sorgsenheten över hur det blev. Jag förstår att det blir intensivt och att det är svårt att vara närstående när ångestattackerna avlöser varandra. Jag vet. Det är väl kanske romantiserat i teorin men inte lika vackert när det blir verklighet och kommer alldeles för nära inpå. Jag vet. Jag sörjer att jag alltid blir ensam kvar, att det sjuka alltid vinner över det friska, hur tillfrisknandet är alldeles för långt borta och hur virvelvindarna i kroppen är konstanta men den här gången av ångest och inget annat. Jag är ledsen över hur det gick till, sårad och förstörd enda in till cellnivå. Sviken. Jag landar i att ännu en gång är det mitt förflutna som förstör nuet, förstör framtiden. 

Ilskan höll mig över ytan. Ledsenheten väger tyngre. 

Jag går på tå och försöker göra så lite väsen av mig som möjligt i hopp om att försvinna in i de fult tapetserade väggarna. Hjärtat slår så hårt att det är konstigt att det inte syns på utsidan, pulsen är så hög att jag hör den i öronen och rösten darrar när jag försöker få ur mig några ynkliga ord. Jag går runt i ett tillstånd jag har svårt att förklara. Konstanta darrningar i händer och ostadiga ben. Jag är så tom samtidigt som jag konstant är på min vakt. 

Nutid |
Upp