24/9 - 17

Livet just nu består mest av plugg, ångest och verklighetsflykt. Agerar på destruktiva sätt men har ingen motivation till att låta bli eller stå emot. Jag har stunder där jag kan skratta genuint och jag försöker påminna mig själv om det när jag överväldigas av ångesten, men det funkar sådär. Känner mig ungefär ensammast i världen och det är en känsla som förföljt mig så länge jag kan minnas. Livet är innehållslöst, tomt och sorgset. Samtidigt som det är innehållslöst så händer det saker hela tiden, men enbart negativa som bara tömmer mig så livslust. 

Jag har skrivit en sju sidor långt mail till min mamma där jag för första gången berättar om min barndom från mitt perspektiv. Jag är ärlig, hård och ifrågasättande mot hennes många gånger väldigt tveksamma föräldrarskap. Min psykolog har läst igenom det och bekräftade att det är inte så konstigt att du mått dåligt över det här i hela ditt liv och den bekräftelsen var välbehövlig för att ens känna att jag har rätt att göra såhär men jag vågar ändå inte skicka det. Att trycka på knappen känns omöjligt. Så livrädd för konsekvenserna och för att vara krass tror jag inte att det kommer att resultera i någon förändring från hennes sida ändå. Men jag vet också att vår relation inte kan bli bättre om jag inte skickar det. Dock kan den bli betydligt sämre och då ställs jag inför ett dilemma att antingen bryta kontakten eller fortsätta härda ut en relation som bara förstör mig. Jag har ju inget val egentligen. Pest eller kolera. 

Allt går åt helvete ändå. 

När en har behövt kämpa för sin rätt att existera i hela sitt liv tröttnar en till slut och jag är nu på en punkt där jag känner att jag varken gör från eller till. Min existens är inte särskilt nödvändig. Jag fyller mest bara ut tomrummet. 

Nutid |
Upp