30/9 - 17

Tystnaden kväver mig. Min tinnitus tjuter högre än vanligt och det är ett konstant irritationsmoment.  Jag är ensam i lägenheten. Dricker öl, vältrar mig i ångest och låter bli att äta. Frasen jag dricker inte ensam som jag har upprepat så många gånger för att mota bort missbrukstendenserna verkar inte gälla längre för jag har inget annat sätt att tysta huvudet på. Det luddiga huvudet är den enda avslappnigen jag verkar få. Men impulserna blir desto värre. Rakbladen lockar. Sitter med ciggen nära inpå huden. 

Tårarna torkar och lämnar huden stramande. Ögonen svullnar, andningen lugnar ner sig. Det mest intensiva är över. Ännu en panikångestattack hopkurad i min ensamhet och jag spänner verenda muskel jag har och slår så hårt jag bara kan med mina knytnävar vart som helst på kroppen så länge smärtan blir fysisk istället för tumult inuti. Sveper det sista av ölen. Undrar vad fan är meningen med det här. Ingenting känns värt någonting. Jag gör bara det jag ska, det som förväntas av mig. Men det finns ingen glädje eller mening bakom det. Bara ett automatiskt agerande på vad samhäller och omvärlden förväntar sig av någon som är svårt sjuk (men det är ingenting som syns på utsidan så då räknas det inte). 

Vi spenderade så många dagar ihop, tätt ihopslingrade så att vi knappt kunde avgöra vems kroppsdelar som var vems. Men nu är jag som luft, och luft ska jag förbli. Aldrig mer kommer jag känna din hud under mina fingertoppar och aldrig mer kommer du prata om mina pärlemofärgade ärr på ett sätt som bara du kunde utan att låta romantiserande. Jag har alltid hatat min ärrade kropp, det är ingenting som gjort mig starkare eller byggt karaktär - det har bara varit ren och skär desperation och smärta. Men du fick mig att hata ärren lite mindre för varje dag. Men aldrig mer. Det tycks alltid finnas ett men. Det ska bli skönt att lägenheten får andra individer som sköter sin vardag, andra som brygger morgonkaffe och andra som delar det gemensamma utrymmet. Men samtidigt blir det så definitivt och konstaterandet att aldrig mer blir desto intensivare. När det inte längre är mitt framför näsan på mig kan jag landa i vad som faktiskt hände, sörja och bearbeta. Det kommer ifatt. Att depressionen gjorde att ni inte orkade med mig längre. Att jag blev en börda. Precis så sa du. 

Nutid |
Upp