what about love what about trust what about us

Jag sätter på hörlurarna på högsta volym. Stänger ute allt annat och fokuserar enbart på texten framför mig. Höjer volymen för jag vill inte höra ett ljud från er. Vill vara ovetandes om när ni kommer hem, vill inte höra er konversera skratta kyssas planera. Det blir så intensivt, så himla nära inpå. Allt det där jag försökte hantera genom distans är nu mitt framför näsan på mig. Jag kan inte undvika det på något sätt för det fräter sönder väggarna i mitt hem. Det som jag kunde ha tur att inte tänka på under kanske en timme eller två konsumerar numera all min tid och energi. Det får inte plats någonting annat för jag ser er hela tiden, hör er, tänker på er. Jag lovade mig själv att inte låta minsta lilla minne av er sippra in i mitt medvetande, för att överleva, men nu är det kört. 

Det är kemisk obalans. Trappa ut. Trappa in. Vid behov och du sover fyra timmar i sträck. Öka dosen. Yrsel illamående aptitlöshet sömnbrist alla jävla mardrömmar och tankar kring inläggning. Vi ringer om två veckor och kollar läget. Jag ljuger. Kopplar bort det fysiska såväl som det psykiska och jag pratar om det berättar säger att jag blir ledsen och arg. Men jag gråter inte längre jag ska visa mig bättre och starkare tills den dagen jag inte orkar mer. Eller kanske är det precis det jag inte gör. 

Stoppa kroppen full med piller. Ta sedan ännu fler för att lindra biverkningarna. 


Nutid |
Upp