26/4 - 18

Under ett telefonsamtal fick jag påminnelsen om att han fyllde 60 år häromdagen. Min spontana reaktion var glädje, för jag hade glömt bort det. Glad över att jag inte gått och våndats mer än vanligt den dagen utan faktiskt helt glömt bort det. Dagen efter kom tankarna. Den inlärda och instinktiva tanken om hur synd det är om honom. Hur synd det är att han fyller jämt och firar sin födelsedag själv, utan någon kontakt med sina barn. Jag hatar dessa tankar. De sköljer över mig med sådan kraft och det liksom gör ont i hjärtat för jag känner mig som världens sämsta barn. Samtidigt kommer tvivlet och skulden, det instinktiva slaget om att jag hittat på allting. 

Jag saknar att känna enbart hatet. Hatet och tankar på hämnd fyller mig med en styrka och kraft jag aldrig någonsin känt inför situationen förut. När jag tänker på hämnd skapar jag rättvisa, står upp för mig själv och tar tillbaka allt som han stulit från mig. Alla barndomsår, min röst, min kropp, min identitet, mitt allt. Hatet får mig att känna att det är rätt åt honom att han firar sin födelsedag själv, han har satt sig själv i den positionen och förtjänar att våndas i vad han utsatt mig för under alla dessa år. Hatet får mig att agera och bli aktiv, motsatsen till ledsamhetens passivitet. I dessa känslor känner jag att jag kan hantera allt han utsatte mig för, att jag på något vis blivit starkare och större än honom. Idag känner jag mig som det barnet som var fast i hans grepp under så många år. Jag känner att jag fortfarande är ett barn i beroendeposition som inte kan ta mig loss. Jag saknar att känna enbart hatet. 

De här tvetydiga och dubbla tankegångarna är som ett inre plågeri. Två sidor som käftar mot varandra. Att det är synd om honom vinner. Det var han noga med att tala om för mig när jag var barn. Hur synd det var om honom för att han var ensam och för att han hade ont om pengar - trots att han alltid tjänat mer än mamma och inte haft den primära vårdnaden om oss barn. Jag kunde inte ens avstå en till portion vid middagen för då var det synd om honom för att jag inte tyckte om hans mat. Synd om honom för att jag inte var där tillräckligt ofta - fastän han aldrig bad mig att komma. Jag blev så matad med hans tjat, hans djupa suckar som alltid betydde att han var missnöjd med någonting, hans indirekta pikar om att jag inte var en tillräckligt bra dotter. Det etsade sig fast och jag trodde på det, och gör det fortfarande ibland. Dagar som idag tror jag på det extra mycket, och fastän jag vet vad tankarna kommer ifrån känner jag mig ändå övertygad om att det är synd om honom

Och jag äcklas så mycket av det. 

pappa
pappa
pappa
pappa
Pappa

Upp