8/8 - 18

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Det har hänt rätt mycket sedan sist och jag har försökt att inte gräva ner mig för mycket i negativa tankespiraler, och därmed inte heller skrivit om det. Det har varit upp och ner. Jag har slutat hos min psykolog efter över två år då jag nått åldergränsen för den mottagningen. Jag var så orolig inför att sluta där, för på något sätt kände jag nog att det var dags att välja på riktigt: kämpa för livet eller ge upp. Jag hade ett återfall i självskadande efter över tre år som ren, för jag var så jävla rädd inför framtiden att jag inte kunde hantera det. Jag la fram all min oro för psykologen på vårt sista samtal och vi la upp en plan för ifall jag skulle börja må sämre igen, vilket var väldigt betryggande. Med orden låt livet hända lämnade jag samtalsrummet och har inte kommit tillbaka. Efter 13 år fram och tillbaka i vården är det dags att sluta gräva i all misär och ta livet som det kommer. Jag är så oändligt tacksam över kontakten med henne, hon har verkligen gjort skillnad i mitt liv och för första gången upplevde jag att jag blev lyssnad på. Jag skickade ett blombud till henne och nu har det gått mer än två månader sedan dess. 

Jag trodde att jag skulle ha svårt att anpassa mig till en vardag utan skola och psykologsamtal varje vecka, men det gick förvånandsvärt bra. Jag har känt, för första gången på tre år (då jag packade ner allt jag ägde och lämnade skitstaden jag växt upp i), att jag faktiskt mått bra. Jag kom på mig själv med att stanna upp och tänka "kom ihåg den här känslan när du mår som sämst". Det var fantastiskt att kunna hantera saker på ett helt annat sätt. Mardrömmarna var fortfarande där, men jag kunde skaka av mig dom och fortsätta som vanligt under dagen. Jag har klarat av att jobba och skriva C-uppsats samtidigt, varit på semester med familjen, badat och njutit av att vara ensam. En sån jävla vändning, och sån jävla skön paus. 

Nu har jag en dipp igen, mycket på grund av jobbet där jag är personlig assistent åt en som använder våld som främsta kommunikationsmedel. Det börjar tära otroligt mycket på mig att behöva stå ut med slag och sparkar. Jag och tre andra assistenter har begärt ett arbetsmiljömöte med cheferna angående detta eftersom det inte är en rimlig arbetsmiljö, men jag vet inte om jag pallar fram tills dess. Igår hade jag ett sammanbrott både på jobbet och hemma för jag var så trött och ledsen över situationen, så jag bara grät och grät. Nu är jag i valet och kvalet: stå ut tills arbetsmiljömötet för att visa solidaritet med mina kollegor, eller säga upp mig? Samtidigt behöver jag en inkomst. Men jobbet har berövat mig mitt mående, så det logiska är egentligen att inte stanna kvar. Det känns förjävligt att mitt mående dippade på grund av det här, men samtidigt är jag otroligt glad för de veckor jag kunde känna att livet var drägligt. 

Jag vet inte vad jag vill säga med det här, bara en uppdatering kanske. Och en reminder till mig själv: det kan kännas lättare än såhär. Det kan till och med kännas bra. 

Nutid |
#1 - - Maria:

Jag har också haft en bättre period under våren men är i en dipp nu, men som du skriver så är det underbart att veta att det kan kännas bra, även om det bara är ibland. Bra gjort av dig som iaf jobbat, men förstår att det tär på dig, svårt beslut.

Svar: Tack! Jaa, det är nog viktigt att minnas de bättre stunderna, så att en inte kollapsar helt, även om det är väldigt svårt ibland. Hoppas att det känns lättare för dig snart!
rakryggade.blogg.se

#2 - - Alltoviktigt:

Låter som om du borde säga upp dig. Det är chefens uppgift att se till att det fungerar och om ni alla är snälla och ställer upp lär inte chefen få tummen ur. Ens mående är värt mycket och det måste man vara rädd om

Svar: Har sagt upp mig från den brukaren nu, bästa beslutet jag tagit på länge. Så mycket ångest som släppte på en gång. Och facket är inblandat nu så hoppas verkligen att chefen ser till att se över arbetsmiljön.
rakryggade.blogg.se

Upp