6/2 - 18

"Det är sånt som händer"

Det var vad överläkaren på den slutna psykiatriska avdelningen sa när jag med skakiga händer skrev jag har blivit sexuellt utnyttjad av en släkting under hela min uppväxt på en lapp och överlämnade den till honom. Den selektiva mutismen gjorde mig oförmögen att säga orden verbalt, så jag fick skriva en lapp istället. Det var första gången jag berättade för någon inom vården. Vid den tidpunkten hade jag redan varit tyst i åtta år. Den enda som visste var min bästa vän, och nu även överläkaren på avdelningen som hade total makt över mitt liv. Över vilka mediciner jag skulle äta, när och hur jag fick gå ut, när jag skulle sova och när jag skulle äta. Det är sånt som händer var hans respons. Vad spelade det för roll om jag pratade när responsen var oförståelse och total avsaknad av empati? 

Jag fortsatte att vara tyst i tre år till efter det.

Nästa gång jag pratade om det var under exponeringsterapi mot min PTSD som hade blivit så mycket värre. Jag trodde att det hade blivit så illa det kunde bli, men behandlingen gjorde det ännu värre. Jag fångades inte upp i tid och pressades till det yttersta så att jag började dissociera dagligen, missbruka och självskada till den grad att jag behövde söka mig till akuten. De avslutade behandlingen för att jag blev för dålig. 

Jag var tyst i fyra år till.

Nu har jag börjat prata igen med min nuvarande psykolog. Vi testade exponering några gånger i form av att jag beskrev lägenheten där de flesta övergreppen begicks i detalj. Några gånger senare sa jag att jag inte klarar av det, exponering gör bara mitt mående sämre. Så nu pratar vi "bara" om det. Psykologen ställer frågor, jag svarar. Jag berättar om vad han gjorde, hur det kändes, hur jag agerade. Det är svinjobbigt och jag går alltid därifrån med en tryckande hjärtklappningsångest och vill fly från samtalsrummet ungefär var femte minut. Mardrömmarna eskalerar alltid efter ett sådant samtal och de är så makabra och vidriga att jag knappt fungerar på dagarna. Men jag hoppas att det kommer ge någonting den här gången, att det i längden kommer lindra mina symptom och att jag kan gå segrande därifrån. Jag vill inte att tystnaden ska ta över mig sådär tvångsmässigt igen, för jag vet att det alltid blir värre av det. Tystnaden har alltid varit ett enormt hinder i min tillfrisknad. Jag vill bli fri från mardrömmar, suicidtankar, självskadeimpulser, destruktiva tankemönster och flashbacks. Hela mitt liv har gått ut på att hantera alla dessa symptom och jag vill någonting annat nu. Jag vill börja leva. 

Upp