från i torsdags

På nåt sätt hade jag hoppast och trott att det skulle kännas "skönt", att någon slags lättnad skulle infinna sig när jag sagt allt och jag kanske skulle få bekräftat att det han gjorde var fruktansvärt och fel. Olagligt, till och med. Jag har berättat de flesta av mina minnen av övergreppen nu och fick för första gången bekräftat från vården att min reaktion varit legitim och att det han gjorde var milslånga steg över ett barns gränser. Över mina gränser.  

När jag var ett litet barn var den mest tillgängliga överlevnadsstrategin att upprepa för mig själv om och om igen att det är jag som missuppfattar situationerna. Att det är jag som fyller rummet med obehag, jag som gör hans händer smutsiga, jag som tolkar fel i hans brännande blickar. Jag förstår att jag tänkte så, det är lättare att lägga ansvaret hos sig själv istället för att försöka ta in vad ens förälder gör mot en, samtidigt som en är fastlåst i en beroendesituation en inte kommer ifrån. Som hundratals läderremmar som spänner mot kroppen där de låste fast mig genom att bestämma, beordra, stjäla min röst och rätten till en egen vilja. Problemet är att den strategin går på autopilot fortfarande. Fastän jag är vuxen, har en egen vilja, börjar återfå min röst och har sagt upp kontakten med honom. Så fort minnena blir för intensiva eller påträngande finns den där strategin där, alltid tillgänglig att knocka mig medvetslös med. Lägga skulden på mig, där den inte alls hör hemma. Problemet är väl att det funkar, det är lättare att tänka att det är mig det är fel på än att acceptera det där andra. 

Psykologen försöker få mig att förstå att nu är det jag som har makten över mitt eget liv. När hon lägger fram det låter det så logiskt men fan vad känslan säger emot. Det känns inte som att jag har makt över någonting i mitt liv. Maktlös inför ångesten. Maktlös inför mamma. Maktlös inför pappa. Maktlös inför alla svin som kommer och tar för sig. Jag kapitulerar när han kontaktar mig, som att jag faller samman bit för bit varje gång. Låter henne köra över mig. Kan inte säga nej, och det utnyttjas, alltid, utan undantag. Här sitter jag trots allt, x antal år senare, går fortfarande i terapi, är fortfarande medicinerad, drömmer fortfarande mardrömmar om händelserna, släpar fortfarande på diagnoser och ångesten är fortfarande med mig dagligen. 

Hon säger också att det finns en vits med att kalla honom för pappa istället för vid hans förnamn, eftersom hans roll som förälder faktiskt gör sveket ännu större. 

Jag fick responsen jag behövde från psykologen. Hon bekräftade mig, förstod min oro, sa emot, höll med, la fram bevis efter bevis på att han är den som är skyldig och inte jag. Jag trodde att jag skulle känna en lättnad. Och det gjorde jag väl kanske till viss del, men ångesten tog överhanden ändå. För nu kunde jag liksom inte fly längre. Även om jag inte borde behöva att någon annan bekräftar mina erfarenheten så krävdes nog ändå det, och nu kunde jag inte längre återgå till min gamla vanliga strategi när jag satt ord på det och någon annan klart och tydligt sagt: det han gjorde mot dig var olagligt. Jag må vara vuxen nu men idag var det första gången någon sa det, eller ens något i närheten. Hur ska jag förhålla mig till det? Nu när mina strategier är raserade? Vart tar jag vägen nu? Hur ska jag lindra ångesten när jag står inför ett sånt bottenlöst faktum? Jag känner mig helt handfallen och avskalad. Som att allt skydd plockats bort och att jag nu står framför en folkmassa med huden avskalad. Rör ni vid mig så dör jag. 

Kanske är det precis det här jag varit rädd för. Att verkligheten skulle bli alldeles för verklig. På riktigt.  

Förinta mig själv har jag blivit expert på. 
Att min pappa förgep sig på mig från att jag var runt fem år kan jag fortfarande inte acceptera. 

Upp