14/1 - 18

Det känns som att jag börjar tappa det på riktigt. Jag har haft en så intensiv mardrömsperiod sedan augusti och nu har det gått så långt att jag börjar få svårt att skilja på drömmar, verklighet och tankar. Vet liksom inte längre vad som har hänt, vad jag tänkt kan hända eller vad som är mardrömmar. Det välbekanta trycket över bröstet kopplat till ångest är jag övertygad är tyngden av deras kroppar. Är ute och går i min ensamhet men övermannas ändå av känslan att det är deras kroppar som tynger ner mig. Flashback efter flashback. Tyngden av deras kroppar över mig, deras svettiga pannor, händerna som syboliserar makt och våld när de slår och styr min kropp med ett stenhårt grepp. Hans blickar som klädde av mig i vad jag trodde skulle vara en trygg sfär. Allt bara kommer tillbaka, golvar mig och allt svartnar. Tappar verkligheten lite mer för varje dag känns det som. Dissociationerna börjar ta överhanden och jag vet inte hur jag ska hindra det. 

Är så fruktansvärt trött på min psykiska (o)hälsa. Trött på att må såhär, trött på att ångesten hela tiden hittar nya sätt att uttrycka sig på. Tröttheten bidrar till en viss motivation, om än svag, att förändra och börja sätta gränser för att få börja må bättre. Men mest gör tröttheten mig bara sängliggandes, helt utmattad efter ännu en natt med mardrömmar. 

Upp