20/1 - 18

I tisdags fick jag ett sms med meddelandet om att hon erkänt och accepterar att betala skadestånd. Jag blev så lättad att jag skakade i hela kroppen och kunde varken stå upp eller sitta still. Det kändes bokstavligen som om jag blev lättare, som att en enorm emotionell tyngd släppte. Om hon godkänner summan och betalar frivilligt så slipper vi rättegång men hon blir ändå dömd för sexuellt ofredande och böter. Det skulle vara så fruktansvärt skönt att slippa att dra upp hela händelsen igen, denna gång för fler främmande ansikten som antecknar. Jag misstänker att hon också vill slippa det. Efter meddelandet kände jag sån glädje, en stolthet över att jag tog mig igenom rättsprocessen, vågade anmäla och att jag vann. Jag vann. Jag kände en otrolig styrka i det, över att ha stått upp för mig själv. 

Dagen efter föll jag platt igen. Jag gick in på min mail och där låg det, ett mail från henne. Hon bad om ursäkt, sa att hon fått läsa igenom mitt utlåtande, att hon skämdes, inte minns något och att det var bra att jag anmälde. Hon avslutade mailet med att säga jag saknar dig. Jag tyckte så mycket om dig. Jag bröt ihop och hela kroppen skakade, men inte av stolthet den här gången, och jag kände mig totalt golvad. Det var inte innehållet i mailet i sig egentligen, utan mer det faktum att hon blev en person igen. Det är en så stor skillnad på att prata om någon och med någon. Jag har distanserat mig genom att omedvetet avpersonifiera henne, förminkat henne till overkligt, omänskligt, något som inte kan nå mig. När jag såg hennes känslor uttrycka i svarta bokstäver försvann det försvaret helt. Raserades på några sekunder och jag mindes hur mycket jag tyckt om henne också. Och det är väl kanske just det som gör det till ett så enormt svek. Jag vill inte minnas de bra stunderna för det smärtar desto mer att veta att en människa jag tyckte om försökte våldta mig. Jag har haft nog med det. Så jag har valt att inte minnas de delarna för att skydda mig själv. 

Jag vet att ingenting i det mailet tar bort det faktum att jag stod upp för mig själv och att jag vann, det är bara betydligt svårare att känna det nu. 

Jag sörjer det som var.
Jag sörjer det som blev.
Jag sörjer det som aldrig hände. 

Nutid |
Upp