4/3 - 18

De senaste veckorna har allt varit extra tungt. Jag misstänker att det är en kombination av genombrott i terapin som lämnat mig helt utan försvar där jag försöker byta ut destruktiva tankegångar mot hälsosamma och accepterande, att min mens är över en vecka sen och orsakat en lång och utdragen PMS, att det är en månad kvar tills jag fyller 25 och därmed inte längre får vara kvar på mottagningen och min psykolog. Dessutom fick jag en fraktur i knät för snart tre veckor sedan och att vara låst hemma pga att jag inte kan gå är påfrestande för psyket. Många komponenter som skapar en grå och tung känsla av meningslöshet. 

Det gör mig ledsen och rädd att behöva bryta med psykologen. Jag har ju vetat det sedan jag började, att det är en åldergräns upp till 25 innan en blir slussad vidare till vuxenpsykiatrin, men jag trodde inte att det skulle gå så snabbt. Jag trodde inte heller att jag skulle fästa mig så mycket vid henne. Att hon verkligen skulle lyssna och ta mig på allvar. Hon har gett mig allt som vården tidigare fallerat med. Trygghet, förtroende, självbestämmande, en röst. Tanken på att börja om hos någon ny gör mig så trött. Jag vet inte om jag vill det, kanske inte just nu iallafall. 

I veckan började vi lite kort med en utvärdering, hur jag tycker att det har varit, om sättet vi pratat på har varit bra, vad det gett mig, vad jag vill göra de resterande gångerna osv. Jag kände direkt hur det knöt sig i bröstet vid tanken på att det snart är slut. Hon är den första som har bekräftat mig i mina upplevelser någonsin, och det har verkligen varit så mycket värt. Det kommer jag för alltid att vara tacksam för. Hon kallade mig för maskrosbarn sist, och sa att hon grundade det i hur bra jag ändå klarat mig, hur mycket jag kämpat och hur starkt det varit av mig. Termen fick liksom en helt ny innebörd. Hon såg att jag kämpat. Något andra alltid tagit för givet, för jag har alltid gjort det som förväntats av mig. Skött skolan, arbetat mer än heltid vissa perioder, engagerat mig, hjälpt andra, alltid fått högsta betyg och bra utvärderingar. Har ett långt CV, gott om referenser, alltid en inkomst. Men det är aldrig någon som har uppmärksammat det, inte jag heller, för när jag stolt visat upp ett bra betyg har jag alltid fått responsen "jag förväntade mig ingenting annat". Ingen som såg hur jag kämpade, hur jag slet sönder mig själv, hur mycket det tärde och vad jag fick betala för det - för det var ju så en skulle göra. Det var fint att psykologen uppmärksammade det, insåg vilken kraft det tagit att sluta självskada och att någorlunda klara av livet trots de kassa omständigheterna jag växt upp med. 

Så hur ska jag ta tillvara på den sista månaden? Det är fortfarande så mycket jag inte pratat om. Gruppvåldtäkten till exempel. Eller snarare de minnesfragment jag fortfarande har från drogdimman. När jag använde sex som självskadebeteende och hur de behandlade mig. Hur jag fortfarande sparar tabletter och har självmord som en backup plan. Hur ska jag klämma in det på fyra veckor? Jag vet inte om jag kommer våga prata med någon annan om det, men jag vill inte heller riva upp något som jag sedan inte kan följa upp med någon. 

Separationsångesten är så påtaglig. Är så rädd för att det kommer ta slut. Tanken är väl att jag ska klara mig själv, men nu när jag vet hur hjälpen kan se ut och att de faktiskt kan ge mig verktyg att jobba med så tar det verkligen emot att bryta upp.

14 år inom vården och medföljande vårdskador, och först nu får jag faktiskt ordentlig hjälp, och så tar det slut när jag äntligen vågat lita på någon igen. Ironin. 

Nutid |
Upp