8/3 - 18

Istället för att spendera 8 mars i uppslutning med andra aktivister, skrika slagord och känna gemenskap genom kampen så spenderades dagen i ett terapirum där jag för första gången berättade om gruppvåldtäkten då jag blev drogad. Kanske är det en viss kamp i sig att jobba för att bli frisk och försöka lita på sig själv i sina upplevelser, men jag hade hellre knutit näven och varit arg tillsammans med andra som står vid min sida och för kampen vidare. Det är första gången på jag vet inte hur många år som jag inte är med och arrangerar eller är med på någon demo eller event på internationella kvinnodagen. Nu sitter jag hemma under en filt och har ångest istället. Men eftersom jag hoppar på kryckor är det inte heller så lätt att ta sig ut i snöstormen, och folksamlingar är inte den bästa idén när jag har ångest. 

Det var första gången någonsin jag berättade om händelsen. Jag var 18 år och har bara små minnesfragment från kvällen eftersom någon tyckte att det var en bra idé att lägga något i mitt glas. Jag har ingen aning om vem det var, om det var de två killarna som senare våldtog mig eller någon helt annan. En föredetta vän som var med mig under den kvällen trodde inte på att jag blivit drogad och skrattade bort det, sa att det vet vi ju inte riktigt om det var det som hände. När jag försökte ta upp det under min första traumaterapi så viftades det också bort, för det går ju inte att behandla minnesluckor hävdade de. Jag blev aldrig tagen på allvar, och som vanligt tvivlade jag på min egen upplevelse. Men nu lyssnade psykologen och jag fick berätta de minnesfragmenten jag har, hur dubbelt det är att vara glad över att inte minnas våldtäkten och samtidigt känna att en totalt förlorat makten över sig själv för att en inte minns. Jag har sedan dess, under sju års tid, försökt lappa ihop natten, försökt minnas. Men det är helt svart, jag minns inte ens hur jag tog mig hem från herrgården långt ute på landet. Istället har jag skapat diverse olika scenarion om hur det hade kunnat gå till. Men det hjälper ingenting. Det som hände, hände, oavsett vilka scenarion jag föreställer mig. Tyvärr.  

Jag kan fortfarande känna den fruktansvärda smärtan jag hade dagen efter. Hur allt värkte och hur det kändes som att det brann mellan benen. Jag minns hur vännena i efterhand skrattade åt hur roligt det var att jag knappt kunde gå. Deras skratt åt mitt trauma. Sen höll jag käften i sju år, vände mig till den bekväma men dysfunktionella strategin jag alltid använt mig av. Jag vet inte hur det är meningen att jag ska kunna bearbeta saker när det bara är år efter år av våld. Vart ska jag börja? Hur vet jag vad som är strategier och vad som är personlighet? Jag vet inte vem jag är, det finns inget stabilt jag, så hur vet jag vad som är symptom och inte? Livet har varit så jävla pissigt att en gruppvåldtäkt aldrig fått utrymme att bearbetas för att det har varit andra mer akuta saker som behövde lappas ihop först. Så jävla pissigt bara.

Upp