17/5 - 18

Idag gjorde jag någonting stort. Efter att med skam i rösten erkänt för psykologen om alla år av medicinsparande vägde jag noggrant för- och nackdelar med varandra. Jag räknade varenda tablett med omsorg (kanske ville jag på något vis vara medveten om vad jag skulle gå miste om) och varje vaken minut (och även i mardrömsform) övervägde jag mina val. Under sex års tid har det varit en falsk trygghet bara att veta att alternativet fanns. När (inte om) jag inte orkade mer fanns utvägen lättillgänglig. På samma sätt som jag alltid bar med mig rakblad vart jag än gick i flera år, ifall jag skulle behöva det. Men det slutade jag med till slut och det är jag glad över idag. Den dåliga cykeln av att tänka: jag slutar skära mig när jag mår bättre, när det egentligen var så att jag inte kunde börja må bättre om jag inte slutade skära mig.

Jag har inte berättat om det på två år till psykologen, då detta säkerhetsbeteende funnits med mig så pass länge att jag varit livrädd för att förlora det. På samma sätt som att det värsta med att vara inlagd var att de alltid tog mina rakblad ifrån mig. På något snedvridet och skevt sätt har tillgången till självförstörelse varit trösten jag behövt för att orka stå ut. För att orka stå ut har jag behövt tryggheten av att veta att jag inte alltid kommer att behöva göra det. För det är otroligt utmattande och förgörande att alltid behöva stå ut och hoppet räcker inte hur många år som helst, klarar inte att stå emot hur mycket som helst, och tanken på att det kanske blir bättre är en klen tröst efter 25 år av lidande. För det är i stora drag hur jag skulle summera mitt liv och det är en sån insikt som gör att tabletterna som ligger gömda på mitt rum blir en lockande utväg för att få slut på det, på lidandet. 

Jag fick såklart i uppgift att ha lämnat in tabletterna till nästa vecka då vi skulle ses igen - men jag kunde inte säga att jag skulle göra det. Bara ett jag ska försöka och kanske. Fortfarande för rädd för att släppa taget om det destruktiva helt även om jag någonstans insåg att det är just det greppet jag måste släppa på för att kunna komma vidare. Jag vill ju ändå inte behöva bestämma mig för att leva varje dag, jag önskar att någon annat alternativ inte fanns. Samtidigt har jag ändå kvar det där krampaktiga greppet kring en annan utväg - för tänkt om resten av livet kommer vara likadant? 

Allt det malde runt i huvudet, om och om igen, och jag blev så utmattad av att behöva jämföra något så konkret som livet mot något så abstrakt som döden. Ändå kunde jag inte sluta. Så jag packade ner alla tabletter i en påse och gick förbi apoteket på väg till skolan, för på så vis skulle jag inte behöva sitta hemma och grubbla över vad jag gjort. Jag lämnade över påsen och allt var över på några sekunder. Sex år försvann på några bråkdelar och jag tror väl kanske att det här betyder att jag väljer att släppa det destruktiva nu. Kanske betyder det till och med att jag väljer livet? Jag hade hoppats på någon euforisk känsla som skulle tala för att jag agerade rätt, men istället sitter jag här med en konstig känsla av saknad och ett ekande tomt hål i bröstet. 

Nutid |
#1 - - Maria:

Grymt bra gjort!! Jag själv har lämnat ifrån mig tabletter vid flera tillfällen så känner jag igen den där tomma känslan att nu är ju den utvägen borta, den säkerheten som man hållt på under så lång tid.
Men efter ett tag börjar det känns skönt, gjorde det iaf för mig då den "bästa" utvägen faktisk var borta, då kunde jag börja jobba på att försöka leva ist för att försöka dö.
Bra kämpat <3

Upp