9/30 - 18

Jag är tillbaka i en välbekant strategi, dock kanske en av de mer hälsosamma av de jag tenderar att återkomma till. Jag flyr, som vanligt, men denna gång genom konstant sysselsättning. Jag jobbar sex dagar i veckan, har skrivit C-uppsats, två tentor och engagerat mig fackligt - samtidigt. Jag arbetar mig sjuk, och nu när jag är däckad i förkylning förstår jag varför. Är jag sysselsatt hinner jag inte tänka och känna efter, reflektera, vända och vrida. Som vanligt händer det allt för mycket runt omkring mig. Vissa saker kan jag inte yttra på grund av säkerhetsrisk och det gör mig paranoid och rädd. Många relationer går i kras och vuxna människor jag har växt upp med vänder både mig och min familj ryggen genom att ta förövarens sida. Mamma räknar upp person efter person som väljer att umgås med honom istället för henne. Personer som från början var hennes vänner. Personer som sett mig växa upp och vet min sjukdomshistoria. Utan att tveka köper de hans offerroll. Även om det på något sätt är skönt att veta vart de står så är det som en kniv i ryggen varje gång. Svek efter svek. Samtidigt hotar migrationsverket att avsluta livet för de som står mig så himla nära, delar av min familj som gör att det värker i hjärtat av kärlek. Så jag följer med på intervjuer, utfrågningar som är till för att ställa dem till svars, de letar efter fel i berättelsen så att de kan peka på dokument och hänvisa till påstådda lögner. Jag passar barnen medan mamman utsätts för mental tortyr i ett av kontorsrummen. Sysselsätter oss i det så kallade lekrummet med ett tiotal andra barn som är lyckligt ovetandes om hur framtiden står på spel. 

Men jag klarar inte av att tänka på allt det där. Det blir för mycket, för intensivt och för känslostormande. Så jag sysselsätter kropp och hjärna tills jag inte orkar mer. Tills jag kollapsar i sängen med varje muskel i värk, ett sprängande huvud och ögon som inte klarar av att vara öppna en sekund till. Det är effektivt, det funkar. Jag är så slut både fysiskt och psykiskt att jag inte orkar ägna en enda tanke åt allt det där andra. Fullt fokus på att hjälpa andra inom jobbet och vara högpresterande i skolan. Men det finns en gräns, som med allt annat. Jag vet problemet med denna strategi, jag vet riskerna och konsekvenserna och trots det är det nog ändå en av de mer hälsosamma sätten för att stå ut. För denna typ av flykt är något samhället premierar. Högpresterande, effektiv, alltid redo att ställa upp. Jag anses frisk eftersom jag är aktiv och inte passiv. För lagom med stress gör en ju bara extra motiverad, right? Fuck u. 

Jag vet allt det där, är kritisk mot samhällets alldeles för höga ribba, vet hur sjuk människor blir av den - men vad ska jag göra istället? Hur ska jag klara av att deala med allt när det aldrig är lugnt runtom mig? Inom mig. 

Nutid |
Upp