från 9/9-18, en klassobservation

Vi satt i gruppterapin. Samlade runt det avlånga bordet, alla med varsin pärm framför sig där vi i tur och ordning redovisar veckans läxa. Självvalidering, krishantering, relationer. Under rasten går vi ut och tar varsin cigg. Det lindrar kaoset inuti, iallafall för en stund. Vi har träffats en gång i veckan under några månaders tid, men först nu inser vi att vi träffats innan vi klev innanför öppenvårdens dörrar. Innan vi anmälde oss i receptionen och nervöst satte oss i väntrummet med de andra. Behandlaren, även min individulterapeut (som för övrigt har samma förnamn som förövaren, anledningen till att jag sitter här) frågar:

Träffades ni på kollo?

Det kvävda förnedrade skrattet. Nej, något sånt har vi inte haft råd med. Vi förenades över en cigg på den inmurade balkongen på psyket. Båda under tvångsvård. Vecka in och vecka ut. Vi pratade aldrig, men hade det tysta samförståndet i hur absurt det var att vara inlåst här. Vi var yngst, båda precis fyllda 18. Men vi pratade aldrig om det, vi visste ändå. Väckning vid åtta, fem mål mat om dagen som vi aldrig åt, det kvava allmänrummet med en soffa, någon fåtölj och en TV där medpatienter satt och försökte få tiden att gå. Ingen behandling, inga vänliga ord som frågade om dagsläget. Mediciner, förvaring, tvångsåtgärder, ingen utgång. Men nej, något kollo hade vi aldrig råd med. 

Varken våra kroppar eller plånböcker. Våra kroppar som slitis sönder mellan olika institutioner. Vi arbetar på knäna. Bokstavligen. Golvet lämnar röda märken på knäna efter att jag kämpat mig svettig för att få på honom stödstrumporna. Jag jobbar sex dagar i veckan och måste ändå skamset låna pengar till förnödenheter efter att räkningarna är betalda. Sex, sju, åtta, niotimmarspass utan rast. Vård och omsorg kallas det men de anställda får sina kroppar förstörda. Jag tänker på mamma som arbetat såhär under hela mitt liv. Hur hennes kropp sagt upp sig för länge sedan men att hon fortsätter ändå. För vad har hon att välja på? Tre bråkiga tonåringar att ta hand om på en kass arbetarlön och en kropp som värker. Kroniska smärtor och krämpor, men hon klagar inte. Redan som sjuåring fick jag massera hennes ömma kropp medan hon kved. Det fanns ingen som tog hand om henne, men hon tog hand om alla andra. Den exploaterade kvinnokroppen som slits itu för hon har inte råd med sjukskrivning. Inget körkort, ingen bil. Storhandling på cykel genom stan och upp för backen. Barn som drogar, skär i sin hud, hamnar i bråk. Krismöten på skolan, desperata besök på BUP. Hur orkade du mamma? Varför gavs du inget annat val?

Jag tänker mycket på mamma och hennes sönderarbetade kropp. På att jag är på samma bana, trots att jag antas anamma det borgliga begreppet klassresa i och med universitetsutbilning. Mamma gick aldrig ut gymnasiet. Generation efter generation jobbar på knäna. Jag försöker hävda mina rättigheter men bemöts av tystnad från chefen. Åttatimmarspassen blir till sexton. Hem och sova, upp igen klockan sex. 

Upp