they say that things were simple then, although i don't remember when

Allt sätts i perspektiv när ett cancerbesked kommer. Min rätt att stå upp för mig själv, min rätt att bli respekterad och lyssnad på känns plötsligt så jävla irrelevant. Allt sker på bekostnad av min självrespekt men vad fan spelar det för roll när döden är runt hörnet. Samtidigt drar ni incestskämt i min närvaro, reproducerad våldtäkskulturen med hot om sexuellt våld när ilskan stiger er över huvudet. Jag är rädd. Konstant jävla livrädd. För både livet och döden. 

Hon är frisk nu men på kroppen pryder decimeterstora ärr där det suttit bröstvävnad och en tumör. Jag sörjer något som inte har skett och tänker på dessa månader jag gått ovetandes om att hennes kropp kämpade mot döden. Allt annat är trivialt. Samtidigt kan jag knappt resa mig för kroppen är så utmattad och psyket så omtumlat att det känns som att det aldrig ska bli bra igen. Mitt uppe i allt vänder ni mig ryggen ännu än gång. Sociala medier svämmar över av kampanjer som ska belysa det sexuella våldet men jag vågar inte delta för har inte ens min närmsta familj min rygg vet jag inte hur jag ska orka. Vill skrika ut hans namn, vill ringa varenda släkting, lämna ut hans uppgifter, vill att alla ska veta vilket svin han är. Men jag är inte beredd att möta konsekvenserna, för vi alla har sett hur det går när offer anmäler eller talar ut om sina förövare. Det är reella konsekvenser som kan göra livet allt mer jävligt om en inte har någon som håller ens rygg. Jag ser upp till varenda en av er som vågar stå på er, vågar berätta sanningen. Jag hoppas att någon håller er hand. 

Jag sörjer en tid jag aldrig fick. Det barn jag aldrig fick vara för att det sexuella våldet tog över allt vad en barndom ska vara. Det finns ingen tid som varit enkel, ingen oskyldig barndom, ingen villkorslös kärlek, inga oskuldsfulla lekar eller ögon fulla av liv. Jag sörjer det jag aldrig fick uppleva. Jag har fått mitt liv förstört, det värsta för honom är att jag skickar tillbaka ett födelsedagskort. Män behåller sina statusfyllda platser inom media och högt uppsatta positioner inom diverse olika yrken. Vad är det värsta som händer för dem? När är det förövarna som ska lida?



igår och idag

Jag känner mig så patetisk när jag smyger ut ur lägenheten 03:15 för att ingen av mina sambos ska höra, åker hissen till bottenvåningen och hulkgråter på innergården med en cigg i handen. Jag vet inget annat sätt att hantera det på. Så jag röker två stycken på rad för att sedan smyga tillbaka in i lägenheten, tvätta ansiktet med kallt vatten för att svullnaden på ögonlocken ska lägga sig. Jag hatar att vara i mitt eget sällskap för det finns inget stopp på tankarna, men jag står inte heller ut att vara kring andra.

Jag är mer patetisk när jag morgonen efter packar min väska och går så snabbt benen bär bort från lägenheten. Solen skiner men jag kunde inte bry mig mindre. Sätter mig i skuggan av ett träd med musik i öronen och bara sitter. Påstår att jag bara ska "samla tankarna" men egentligen vill jag bara fly. Men jag kommer aldrig bort, för minnena är alltid med mig. Jag vet att det är elakt och destruktivt att dra mig undan, men jag vet inte vad jag annars ska göra när jag är så fruktansvärt övertygad om att ni har det roligare, bättre och mer kärleksfullt utan mig och era gemensamma skratt och omfamningar blir som ännu ett bevis på hur ensam jag är. Jag vet att jag borde ty mig till er och berätta vad som tynger mig men jag är på havets botten och ni vid ytan, jag kan omöjligen nå. Så det här blir enda lösningen för att undkomma ännu en panikångestattack. Men det fungerar inte, jag undkommer inte ångesten hur långt jag än går. Så det slutar med att jag sjunker in i ännu ett bottenlöst hål. Min kropp är totalt passiv och jag kan inte röra mig, samtidigt känner jag en fullskalig panikångestattack inom mig. Men jag kan inte förmå att släppa ut det. Jag är helt oförmögen. Jag försöker prata men får enbart fram några stammande bokstäver. Tills det brister och paniken sipprar ut genom varje por. Jag skriker. Det skriker i mig. Alla framgångar känns totalt onödiga - för jag hamnar ändå alltid här igen. 

Det är så mycket i min historia som tar tag i mig och totalt brottar ner mig till marken. Binder fast mig så jag är oförmögen att röra mig. Det är så mycket att inte ens våldtäkter ryms att prata om, det får inte plats. Varken i tankeverksamheten eller i terapirum. Istället blir det kroppsligt och jag vägrar beröring, står inte ut vid åsynen av mig själv och bara att duscha är ett projekt fyllt av har skam och äckel.

Efter att ha skurat köket kliniskt rent tills jag fick russinfingrar och dammsugit hela lägenheten känns det iallafall inte lika äckligt utanpå som inuti.

du urholkar ditt eget värde

Att vara anpassningsbar har varit en överlevnadsstrategi. Genom att anpassa mig har det gått smidigast. Jag har sluppit konsekvenser i form av skuldbeläggande, kritik och skäll. Hos M har jag varit anpassningsbar för min lilla barnhjärna har inte kunnat greppa vad som hänt. Alla mina relationer har präglats av det här. Jag offrar mig alltid först, tar det sämsta alternativet för att andra ska slippa. Gör allt i min makt för att göra det bekvämt för andra så att de ska tycka om mig, jag kan inte tro på att de skulle tycka om mig om jag ställde krav. Det innebär att jag är lätt att köra över, det är lätt att gå över mina gränser - för jag har inga. Jag har aldrig fått lära mig att sätta upp gränser vilket har resulterat i att jag inte vet vad jag vill, verbalt inte kan uttrycka vad som känns okej eller inte och inte haft chansen att utforma något slags jag. Jag har ingen aning om vem jag är. 

"Du urholkar ditt eget värde" sa psykologen till mig men jag kan ändå inte riktigt förstå för jag erkänner mig aldrig besitta något värde från början. Vi övar på gränssättning för att ens kunna närma oss allt det där fruktansvärda som jag aldrig riktigt pratat om. Jag måste kunna sätta gränser innan hon vågar fråga för det är så lätt att kliva över min osynliga och fragila mur vilket får mig att bräckas inifrån. Men det är svårt att sätta upp gränser när jag inte ens vet vilka det är, när jag inte kan känna vad som är okej eller inte. Hur lär en sig det? Varför har jag aldrig fått lära mig det själv? Varför har hela mitt liv präglats av att människor tagit för sig av mig utan att fråga? Jag är allmän egendom, varsågoda ta för er. 
Upp