igår och idag

Jag känner mig så patetisk när jag smyger ut ur lägenheten 03:15 för att ingen av mina sambos ska höra, åker hissen till bottenvåningen och hulkgråter på innergården med en cigg i handen. Jag vet inget annat sätt att hantera det på. Så jag röker två stycken på rad för att sedan smyga tillbaka in i lägenheten, tvätta ansiktet med kallt vatten för att svullnaden på ögonlocken ska lägga sig. Jag hatar att vara i mitt eget sällskap för det finns inget stopp på tankarna, men jag står inte heller ut att vara kring andra.

Jag är mer patetisk när jag morgonen efter packar min väska och går så snabbt benen bär bort från lägenheten. Solen skiner men jag kunde inte bry mig mindre. Sätter mig i skuggan av ett träd med musik i öronen och bara sitter. Påstår att jag bara ska "samla tankarna" men egentligen vill jag bara fly. Men jag kommer aldrig bort, för minnena är alltid med mig. Jag vet att det är elakt och destruktivt att dra mig undan, men jag vet inte vad jag annars ska göra när jag är så fruktansvärt övertygad om att ni har det roligare, bättre och mer kärleksfullt utan mig och era gemensamma skratt och omfamningar blir som ännu ett bevis på hur ensam jag är. Jag vet att jag borde ty mig till er och berätta vad som tynger mig men jag är på havets botten och ni vid ytan, jag kan omöjligen nå. Så det här blir enda lösningen för att undkomma ännu en panikångestattack. Men det fungerar inte, jag undkommer inte ångesten hur långt jag än går. Så det slutar med att jag sjunker in i ännu ett bottenlöst hål. Min kropp är totalt passiv och jag kan inte röra mig, samtidigt känner jag en fullskalig panikångestattack inom mig. Men jag kan inte förmå att släppa ut det. Jag är helt oförmögen. Jag försöker prata men får enbart fram några stammande bokstäver. Tills det brister och paniken sipprar ut genom varje por. Jag skriker. Det skriker i mig. Alla framgångar känns totalt onödiga - för jag hamnar ändå alltid här igen. 

Det är så mycket i min historia som tar tag i mig och totalt brottar ner mig till marken. Binder fast mig så jag är oförmögen att röra mig. Det är så mycket att inte ens våldtäkter ryms att prata om, det får inte plats. Varken i tankeverksamheten eller i terapirum. Istället blir det kroppsligt och jag vägrar beröring, står inte ut vid åsynen av mig själv och bara att duscha är ett projekt fyllt av har skam och äckel.

Efter att ha skurat köket kliniskt rent tills jag fick russinfingrar och dammsugit hela lägenheten känns det iallafall inte lika äckligt utanpå som inuti.

du urholkar ditt eget värde

Att vara anpassningsbar har varit en överlevnadsstrategi. Genom att anpassa mig har det gått smidigast. Jag har sluppit konsekvenser i form av skuldbeläggande, kritik och skäll. Hos M har jag varit anpassningsbar för min lilla barnhjärna har inte kunnat greppa vad som hänt. Alla mina relationer har präglats av det här. Jag offrar mig alltid först, tar det sämsta alternativet för att andra ska slippa. Gör allt i min makt för att göra det bekvämt för andra så att de ska tycka om mig, jag kan inte tro på att de skulle tycka om mig om jag ställde krav. Det innebär att jag är lätt att köra över, det är lätt att gå över mina gränser - för jag har inga. Jag har aldrig fått lära mig att sätta upp gränser vilket har resulterat i att jag inte vet vad jag vill, verbalt inte kan uttrycka vad som känns okej eller inte och inte haft chansen att utforma något slags jag. Jag har ingen aning om vem jag är. 

"Du urholkar ditt eget värde" sa psykologen till mig men jag kan ändå inte riktigt förstå för jag erkänner mig aldrig besitta något värde från början. Vi övar på gränssättning för att ens kunna närma oss allt det där fruktansvärda som jag aldrig riktigt pratat om. Jag måste kunna sätta gränser innan hon vågar fråga för det är så lätt att kliva över min osynliga och fragila mur vilket får mig att bräckas inifrån. Men det är svårt att sätta upp gränser när jag inte ens vet vilka det är, när jag inte kan känna vad som är okej eller inte. Hur lär en sig det? Varför har jag aldrig fått lära mig det själv? Varför har hela mitt liv präglats av att människor tagit för sig av mig utan att fråga? Jag är allmän egendom, varsågoda ta för er. 

Hur ska det kännas när det inte känns längre?

Efter åratal av total nedmontering och dekonstruktion av min person börjar jag tvivla på precis allt. Psykiatrin gjorde ett utomordentligt arbete med att få alla mina känslor och tankar att vara icke-valida, för det är tydligen en viktig avgränsning en bör göra som personlighetsstörd. Numera är inga upplevelser på riktigt för jag vet inte vad jag borde, ska eller kan känna och tänka om saken. 

Vi hade ett samtal som jag inbillade mig var givande men med vidare eftertanke förstår jag att jag inbillade mig det för att du fick uttrycka dig helt hämningslöst medan jag lyssnade och tog emot. Jag ansåg det vara ett bra samtal för att ingen skrek eller grät. Men jag satt bara tyst och höll med. Nickade inställsamt och tänkte att visst, du måste också få ventilera om det här. Om hur fruktansvärt det var att ha ett barn som mådde så dåligt, som personlighetsförändrades vid 6-årsåldern och blev utåtagerande på ett sätt du inte kunde hantera. Du ventilerade om hur du skrikit i samtalsrummet hos psykologen för att du varit så arg på mina självskadebeteenden. Hur mina hatiska blickar kunde få dig att vilja ge upp ditt föräldrarskap. Hur jobbig jag var, hur jag begränade ditt liv och hur allt jag gjorde som barn försvårande ditt liv.

Allt jag gjorde var att försöka överleva. 

Insikten om att lilla sexåriga jag fattade att något inte stod rätt till men inte kunde sätta ord på den smärta som härjade i kroppen gör mig så fruktansvärt avgrundsledsen. Det är en sorg jag inte kan hantera som enbart skapar fler frågor. Varför gjorde du inget? Varför uppfattade ingen mina desperata skrik på hjälp när jag så tydligt förändrades från inåtvänd till utåtagerande? Vad hade hänt om någon fångat upp mig tidigare? Var hade jag befunnit mig idag?

Hur vet jag om jag har slutat älska någon? Hur ska det kännas när det inte känns längre? Jag vet inte om jag älskar dig eller om det är skulden och tvånget att älska en förälder som fått mig att tro det. Men vart skulle jag ta vägen om jag inte har någon förälder kvar att älska alls? Jag har bara en. Jag har alltid sett på henne som en hjälte, en stark kvinna med principfasta värderingar och stadigt stående fötter som inte går att rubba. Jag vet att du alltid gjort ditt bästa - men jag får vara kräsen och inse att det inte räcker för mig. Visst får jag det? 

Jag kan bara förlora, frågan är bara med hur mycket. 

Upp