26/4 - 18

Under ett telefonsamtal fick jag påminnelsen om att han fyllde 60 år häromdagen. Min spontana reaktion var glädje, för jag hade glömt bort det. Glad över att jag inte gått och våndats mer än vanligt den dagen utan faktiskt helt glömt bort det. Dagen efter kom tankarna. Den inlärda och instinktiva tanken om hur synd det är om honom. Hur synd det är att han fyller jämt och firar sin födelsedag själv, utan någon kontakt med sina barn. Jag hatar dessa tankar. De sköljer över mig med sådan kraft och det liksom gör ont i hjärtat för jag känner mig som världens sämsta barn. Samtidigt kommer tvivlet och skulden, det instinktiva slaget om att jag hittat på allting. 

Jag saknar att känna enbart hatet. Hatet och tankar på hämnd fyller mig med en styrka och kraft jag aldrig någonsin känt inför situationen förut. När jag tänker på hämnd skapar jag rättvisa, står upp för mig själv och tar tillbaka allt som han stulit från mig. Alla barndomsår, min röst, min kropp, min identitet, mitt allt. Hatet får mig att känna att det är rätt åt honom att han firar sin födelsedag själv, han har satt sig själv i den positionen och förtjänar att våndas i vad han utsatt mig för under alla dessa år. Hatet får mig att agera och bli aktiv, motsatsen till ledsamhetens passivitet. I dessa känslor känner jag att jag kan hantera allt han utsatte mig för, att jag på något vis blivit starkare och större än honom. Idag känner jag mig som det barnet som var fast i hans grepp under så många år. Jag känner att jag fortfarande är ett barn i beroendeposition som inte kan ta mig loss. Jag saknar att känna enbart hatet. 

De här tvetydiga och dubbla tankegångarna är som ett inre plågeri. Två sidor som käftar mot varandra. Att det är synd om honom vinner. Det var han noga med att tala om för mig när jag var barn. Hur synd det var om honom för att han var ensam och för att han hade ont om pengar - trots att han alltid tjänat mer än mamma och inte haft den primära vårdnaden om oss barn. Jag kunde inte ens avstå en till portion vid middagen för då var det synd om honom för att jag inte tyckte om hans mat. Synd om honom för att jag inte var där tillräckligt ofta - fastän han aldrig bad mig att komma. Jag blev så matad med hans tjat, hans djupa suckar som alltid betydde att han var missnöjd med någonting, hans indirekta pikar om att jag inte var en tillräckligt bra dotter. Det etsade sig fast och jag trodde på det, och gör det fortfarande ibland. Dagar som idag tror jag på det extra mycket, och fastän jag vet vad tankarna kommer ifrån känner jag mig ändå övertygad om att det är synd om honom

Och jag äcklas så mycket av det. 

pappa
pappa
pappa
pappa
Pappa

från i torsdags

På nåt sätt hade jag hoppast och trott att det skulle kännas "skönt", att någon slags lättnad skulle infinna sig när jag sagt allt och jag kanske skulle få bekräftat att det han gjorde var fruktansvärt och fel. Olagligt, till och med. Jag har berättat de flesta av mina minnen av övergreppen nu och fick för första gången bekräftat från vården att min reaktion varit legitim och att det han gjorde var milslånga steg över ett barns gränser. Över mina gränser.  

När jag var ett litet barn var den mest tillgängliga överlevnadsstrategin att upprepa för mig själv om och om igen att det är jag som missuppfattar situationerna. Att det är jag som fyller rummet med obehag, jag som gör hans händer smutsiga, jag som tolkar fel i hans brännande blickar. Jag förstår att jag tänkte så, det är lättare att lägga ansvaret hos sig själv istället för att försöka ta in vad ens förälder gör mot en, samtidigt som en är fastlåst i en beroendesituation en inte kommer ifrån. Som hundratals läderremmar som spänner mot kroppen där de låste fast mig genom att bestämma, beordra, stjäla min röst och rätten till en egen vilja. Problemet är att den strategin går på autopilot fortfarande. Fastän jag är vuxen, har en egen vilja, börjar återfå min röst och har sagt upp kontakten med honom. Så fort minnena blir för intensiva eller påträngande finns den där strategin där, alltid tillgänglig att knocka mig medvetslös med. Lägga skulden på mig, där den inte alls hör hemma. Problemet är väl att det funkar, det är lättare att tänka att det är mig det är fel på än att acceptera det där andra. 

Psykologen försöker få mig att förstå att nu är det jag som har makten över mitt eget liv. När hon lägger fram det låter det så logiskt men fan vad känslan säger emot. Det känns inte som att jag har makt över någonting i mitt liv. Maktlös inför ångesten. Maktlös inför mamma. Maktlös inför pappa. Maktlös inför alla svin som kommer och tar för sig. Jag kapitulerar när han kontaktar mig, som att jag faller samman bit för bit varje gång. Låter henne köra över mig. Kan inte säga nej, och det utnyttjas, alltid, utan undantag. Här sitter jag trots allt, x antal år senare, går fortfarande i terapi, är fortfarande medicinerad, drömmer fortfarande mardrömmar om händelserna, släpar fortfarande på diagnoser och ångesten är fortfarande med mig dagligen. 

Hon säger också att det finns en vits med att kalla honom för pappa istället för vid hans förnamn, eftersom hans roll som förälder faktiskt gör sveket ännu större. 

Jag fick responsen jag behövde från psykologen. Hon bekräftade mig, förstod min oro, sa emot, höll med, la fram bevis efter bevis på att han är den som är skyldig och inte jag. Jag trodde att jag skulle känna en lättnad. Och det gjorde jag väl kanske till viss del, men ångesten tog överhanden ändå. För nu kunde jag liksom inte fly längre. Även om jag inte borde behöva att någon annan bekräftar mina erfarenheten så krävdes nog ändå det, och nu kunde jag inte längre återgå till min gamla vanliga strategi när jag satt ord på det och någon annan klart och tydligt sagt: det han gjorde mot dig var olagligt. Jag må vara vuxen nu men idag var det första gången någon sa det, eller ens något i närheten. Hur ska jag förhålla mig till det? Nu när mina strategier är raserade? Vart tar jag vägen nu? Hur ska jag lindra ångesten när jag står inför ett sånt bottenlöst faktum? Jag känner mig helt handfallen och avskalad. Som att allt skydd plockats bort och att jag nu står framför en folkmassa med huden avskalad. Rör ni vid mig så dör jag. 

Kanske är det precis det här jag varit rädd för. Att verkligheten skulle bli alldeles för verklig. På riktigt.  

Förinta mig själv har jag blivit expert på. 
Att min pappa förgep sig på mig från att jag var runt fem år kan jag fortfarande inte acceptera. 

they say that things were simple then, although i don't remember when

Allt sätts i perspektiv när ett cancerbesked kommer. Min rätt att stå upp för mig själv, min rätt att bli respekterad och lyssnad på känns plötsligt så jävla irrelevant. Allt sker på bekostnad av min självrespekt men vad fan spelar det för roll när döden är runt hörnet. Samtidigt drar ni incestskämt i min närvaro, reproducerad våldtäkskulturen med hot om sexuellt våld när ilskan stiger er över huvudet. Jag är rädd. Konstant jävla livrädd. För både livet och döden. 

Hon är frisk nu men på kroppen pryder decimeterstora ärr där det suttit bröstvävnad och en tumör. Jag sörjer något som inte har skett och tänker på dessa månader jag gått ovetandes om att hennes kropp kämpade mot döden. Allt annat är trivialt. Samtidigt kan jag knappt resa mig för kroppen är så utmattad och psyket så omtumlat att det känns som att det aldrig ska bli bra igen. Mitt uppe i allt vänder ni mig ryggen ännu än gång. Sociala medier svämmar över av kampanjer som ska belysa det sexuella våldet men jag vågar inte delta för har inte ens min närmsta familj min rygg vet jag inte hur jag ska orka. Vill skrika ut hans namn, vill ringa varenda släkting, lämna ut hans uppgifter, vill att alla ska veta vilket svin han är. Men jag är inte beredd att möta konsekvenserna, för vi alla har sett hur det går när offer anmäler eller talar ut om sina förövare. Det är reella konsekvenser som kan göra livet allt mer jävligt om en inte har någon som håller ens rygg. Jag ser upp till varenda en av er som vågar stå på er, vågar berätta sanningen. Jag hoppas att någon håller er hand. 

Jag sörjer en tid jag aldrig fick. Det barn jag aldrig fick vara för att det sexuella våldet tog över allt vad en barndom ska vara. Det finns ingen tid som varit enkel, ingen oskyldig barndom, ingen villkorslös kärlek, inga oskuldsfulla lekar eller ögon fulla av liv. Jag sörjer det jag aldrig fick uppleva. Jag har fått mitt liv förstört, det värsta för honom är att jag skickar tillbaka ett födelsedagskort. Män behåller sina statusfyllda platser inom media och högt uppsatta positioner inom diverse olika yrken. Vad är det värsta som händer för dem? När är det förövarna som ska lida?



Upp