5/7 - 17

Min nuvarande psykolog har tidigare pratat om att hon inte tror att jag uppfyller kriterierna för borderline längre. Hon tvivlar också på om jag någonsin haft det, med resonemanget att jag som tonåring var svårdiagnostiserad eftersom jag var/är grovt traumatiserad och dessutom led av selektiv mutism vilket gjorde att jag inte pratade. Vissa gånger sa jag inte ett ord under psykologsamtalen. Kanske satte de en diagnos för att jag skulle få någon hjälp, eftersom DBT kräver en diagnos. Eller så drog de slutsatser genom att jag var en ung "tjej" om självskadade och försökte ta livet av sig. Jag vet inte, och egentligen spelar det inte så stor roll. Vad jag vet är att jag internaliserat alla borderlinesymptom och tänkt att jag är en borderlineperson. Trots att jag aldrig varit en klassisk borderline (enligt diagnoskriterierna) så har jag bara tänkt att jag är inåtvänd istället för utåtagerade. Jag har tagit åt mig symptomen som om de var en del av mig, intalat mig själv att jag är personlighetsstörd. 

Men det känns irrelevant nu. För igår gjorde jag en ny utredning och diagnosen är nu struken!!!! Det står inte längre att jag har borderline i min journal?!!! Jag har fortfarande inte kunnat ta in det riktigt, men jag känner mig så himla lättad. Det känns som en vinst, som att alla strider faktiskt gett resultat. Det kanske faktiskt blir bättre ändå? Trots att psykologen också konstaterade att jag är deprimerad så tänker jag välja att glädjas åt det här nu. 

Jag tänker på alla fördomar jag mött pga diagnosen. På överläkaren på psyk som var en sån jävla översittare som slängde ur sig dianosen efter att ha träffat mig två gånger utan att jag yttrat ett ord. På alla läkare som har avfärdat mig som överdramatisk när jag kommer med fysiska symptom enbart för att det står borderline i mina papper. På alla samtal jag har genomlidit där folk hävdat att de inte ens skulle våga vistas i samma rum med en person med borderline eftersom de är så manipulerande och rent av farliga. På mamma som sa att det bara är psykopater som har borderline när jag berättade om diagnosen. FUCK U! Efter sex år med diagnosen som känts som ett brännmärken i pannan som alla kunde se så är jag äntligen fri och jag känner mig så jävla lättad. 

Jag behövde verkligen det här nu. 


En gång var du min stad, nu finns ingenting av mig kvar

Jag skulle ju kunna ta egna initiativ istället för att gå och vänta på att någon ska kunna förstå mina outtalade behov. Men jag är alldeles för feg, alldeles för rädd för avvisning. Vågar inte sätta gränser eller använda mig av det oöverkomligt stora ordet nej för min borderline skriker att då blir du övergiven och lämnad. På så vis är det nog ändå enklare att bara glida med och låta andra bryta ens regler och gränser för då är det iallafall ingen som ifrågasätter eller tänker att de är better off without. Det känns som att mitt medlemskap i det här sammanhanget är villkorat och när som helst kan jag bli eliminerad. Snart händer det. Det blir ö-råd och jag är den absolut första som ryker. Nog för att jag alltid har varit bra på sport men jag är aldrig den som väljs ut först eller den som blir särskilt långvarig i laget. Snart ryker jag ur det här sammanhanget också och det som gör ondast i det hela är att jag aldrig har känt mig så hemma som just här. 

15/9 - 16

Just nu är jag mitt uppe i en flytt, heltidsstudier och två olika behandlingar. Jag hade en vecka av så intensiv ångest att precis allting kändes som ett hinder och jag mest bara ville ge upp och spendera all tid i min säng. Jag kunde inte ens dela glädjen med mina roomies över vår nya fantastiska lägenhet mitt i centrum. Jag övermannades av känslan av att ångesten aldrig kommer släppa, att vardagen alltid kommer att vara svår och kantad av ångesten som alltid ligger som en underton i precis allt jag gör. Jag kan aldrig känna någonting fullt ut, kan aldrig göra någonting fullt ut. Ångesten sätter sitt avtryck på allt. 

Det blev inte lättare när jag skulle sätta upp mål för behandlingen hos psykologen på Storasyster. "Hur skulle du känna om du mådde bättre? Hur kan du nå dit?". Jag vet helt ärligt inte. Jag kan minnas en enda gång i mitt liv då jag haft en längre period då jag känt att jag mått bra, och då var ändå förhållandena runt om kring mig förjävliga. Den perioden slutade drastigt och sen mådde jag sämre än på riktigt länge, och det perioden fortgår fortfarande. Jag fick tre månader där jag fick känna på hur det kändes att må bra och som konsekvens fick jag ett år av ännu intensivare ångest och depression. Det känns så jävla sorgligt att spenderat hela sitt liv deprimerad, utsatt för vidrigheter i en trasig familj där destruktiva relationer och våld var vardagsmat. Vad är det för liv? Kommer det sluta någon gång? Jag vältrade mig i alla dessa tankar och hopplösheten bara sköljde över mig med full kraft. Helt plötsligt en dag släppte det bara, efter en vecka med tryck över bröstet och på gränsen till sammanbrott. Åh Borderline vad jag hatar dig. 

Anyway, jag har äntligen fått en psykolog i staden där jag bor. Jag sökte själv hjälp här i början av året efter ett halvår helt utan vårdens grepp kring min hals. Först nu, ungefär ett halvår senare, har de äntligen pratat med varandra i teamet och gett mig ett alternativ till den tidigare PTSD-behandligen jag gått, som jag var extremt tydlig med från början att jag inte ville gå igen. Först nu, när jag redan etablerat en annan kontakt på annan ort som jag trivs med. Jag träffade den nya psykologen för första gången igår och jag blev chockad. Jag har aldrig någonsin gråtit i ett terapirum, trots flera år av terapi, men nu blev jag tårögd bara av den bekrätelsen jag fick. Jag gick in med inställningen att de inte kommer erbjuda mig något annat än det jag tydligt tackat nej till, men hon var beredd att specialanpassa en traumabehandling för mig, på mina villkor, för min skull, utanför manualen. Mitt första intryck var fantastiskt och jag var så rörd när jag gick därifrån att jag inte kunde sortera i någonting. Hon bekräftade allt jag kände och lite till. Äntligen, efter månader av hopplöshet över att vården inte förstår att jag är en individ utanför min journal. 

Så vad gör jag nu? Ska jag gå två behandlingar parallellt? Ska jag välja en? Hur vet jag att jag väljer rätt i så fall? Ingen av dom har riktigt börjat än, det är fortfarande i stadiet där vi planerar hur vi ska lägga upp det och sorterar i problematik och mål. Ska jag vänta tills båda behandlingarna har börjat innan jag bestämmer mig? 

Jag känner mig tacksam över att jag kan välja på två behandlare jag so far gillar, men jag blir också frustrerad över att landstingsvården inte agerat förrän nu, när jag behövde söka upp ideell vård för att få känna en uns av framtidstro. Hade det verkligen behövt ta över ett halvår för teamet att prata med varandra när jag ändå var så tydlig i början med vad jag ville?

Upp