15/1 - 19

Vi ersatte lysröret i badrummet med en vanlig glödlampa. Det kalla blåa ljuset gjorde verkligheten alldeles för skarp. Så nu stirrar jag på spegelbilden i ett mjukt gult ljus i stället. Kanske i en tafatt förhoppning att linda in smärtan i något mjukare som inte fick ansiktsdragen att se så spända ut. Sudda ut linjerna och göra något fult lite finare. Inte i ett försök att romantisera, snarare att göra det lite mindre smärtsamt. News flash: det funkade inte. Jag famlar med självhatet i ett dunkelt ljus, men de är likt förbannat samma känsla. 

Jag kan liksom inte linda in det mer. Spola tillbaka ett, två, tre, fyra, fem, till och med sex år tillbaka i tiden för det är där det känns som att jag hamnat. Tillbaka på ruta ett. Eller kanske ännu längre bak för nu är allt jag slitit för som raderat. Terapitimmarna förgäves. Insikter bortglömda. Genombrott blir bakslag. Jag har gjort så gott jag kunnat. Slitit och kämpat mig blodig för ett inre lugn jag aldrig riktigt lyckas nå. Jag vet inte ens hur det känns. Jag har gjort så gott jag kunnat och jag är så himla trött nu. Jag har använt varenda färdighet, varje tips och tricks och gått emot alla destruktiva känslor i så många år nu. Jag har verkligen försökt, men nu är jag så fruktansvärt trött. Jag har ingen energi att kämpa emot det längre, så jag släpper allt bättre vetande och resignerar. 

Upp