från trettonde november - 18

Hur långt är människor villiga att gå för att försvara män? SVT bjuder in åtalade våldtäktsmän att tala fritt i morgon-TV, men ställer in besöket från offret. Förtal väger tydligen tyngre än våldtäkt. Journalistiken cencurerar om och om igen namn och ansikte på män som sedan länge varit kända för de systematiska övergreppen de begått. Mamma förlorar vänner sen 25 år tillbaka för att hon står upp för mig. Inte nog med att de tar förövarens sida, de skapar en relation till honom som de inte hade innan anklagelserna kom fram. Passivitet är att hålla förövaren i handen, men här skapas istället starkare band. Nya relationer. Aktiva val att hålla honom ryggen. Mamma väljer min sida och som resultat förlorar hon två av sina närmaste vänner. Två som jag dessutom växt upp med. De använder min sjukdomshistoria som ett bevis på min hysteri, på det oresonliga och absurda i mig. Det sjuka. För att förkasta min berättelse. Istället för att se det som ett barns tydligaste skrik om att något inte är som det ska. Ett bevis på att någonting skedde, något jag reagerade på. Istället anammar de det misogyna förhållningssättet där en icke-mans lidande är ett bevis på en mental störning. För inte kan det väl vara så att något faktiskt hände. 

från 9/9-18, en klassobservation

Vi satt i gruppterapin. Samlade runt det avlånga bordet, alla med varsin pärm framför sig där vi i tur och ordning redovisar veckans läxa. Självvalidering, krishantering, relationer. Under rasten går vi ut och tar varsin cigg. Det lindrar kaoset inuti, iallafall för en stund. Vi har träffats en gång i veckan under några månaders tid, men först nu inser vi att vi träffats innan vi klev innanför öppenvårdens dörrar. Innan vi anmälde oss i receptionen och nervöst satte oss i väntrummet med de andra. Behandlaren, även min individulterapeut (som för övrigt har samma förnamn som förövaren, anledningen till att jag sitter här) frågar:

Träffades ni på kollo?

Det kvävda förnedrade skrattet. Nej, något sånt har vi inte haft råd med. Vi förenades över en cigg på den inmurade balkongen på psyket. Båda under tvångsvård. Vecka in och vecka ut. Vi pratade aldrig, men hade det tysta samförståndet i hur absurt det var att vara inlåst här. Vi var yngst, båda precis fyllda 18. Men vi pratade aldrig om det, vi visste ändå. Väckning vid åtta, fem mål mat om dagen som vi aldrig åt, det kvava allmänrummet med en soffa, någon fåtölj och en TV där medpatienter satt och försökte få tiden att gå. Ingen behandling, inga vänliga ord som frågade om dagsläget. Mediciner, förvaring, tvångsåtgärder, ingen utgång. Men nej, något kollo hade vi aldrig råd med. 

Varken våra kroppar eller plånböcker. Våra kroppar som slitis sönder mellan olika institutioner. Vi arbetar på knäna. Bokstavligen. Golvet lämnar röda märken på knäna efter att jag kämpat mig svettig för att få på honom stödstrumporna. Jag jobbar sex dagar i veckan och måste ändå skamset låna pengar till förnödenheter efter att räkningarna är betalda. Sex, sju, åtta, niotimmarspass utan rast. Vård och omsorg kallas det men de anställda får sina kroppar förstörda. Jag tänker på mamma som arbetat såhär under hela mitt liv. Hur hennes kropp sagt upp sig för länge sedan men att hon fortsätter ändå. För vad har hon att välja på? Tre bråkiga tonåringar att ta hand om på en kass arbetarlön och en kropp som värker. Kroniska smärtor och krämpor, men hon klagar inte. Redan som sjuåring fick jag massera hennes ömma kropp medan hon kved. Det fanns ingen som tog hand om henne, men hon tog hand om alla andra. Den exploaterade kvinnokroppen som slits itu för hon har inte råd med sjukskrivning. Inget körkort, ingen bil. Storhandling på cykel genom stan och upp för backen. Barn som drogar, skär i sin hud, hamnar i bråk. Krismöten på skolan, desperata besök på BUP. Hur orkade du mamma? Varför gavs du inget annat val?

Jag tänker mycket på mamma och hennes sönderarbetade kropp. På att jag är på samma bana, trots att jag antas anamma det borgliga begreppet klassresa i och med universitetsutbilning. Mamma gick aldrig ut gymnasiet. Generation efter generation jobbar på knäna. Jag försöker hävda mina rättigheter men bemöts av tystnad från chefen. Åttatimmarspassen blir till sexton. Hem och sova, upp igen klockan sex. 

från tidigare

Tänkte gå in här och skriva att det känns lite lättare att andas, att den molande vardagsångesten har lättat lite. Men som vanligt kommer kraschen, jag faller som en jävla sten och hela kroppen blir full av blåmärken. Plötsligt är andingen tung igen, det kryper under huden och ångesten river och skär. Jag vet inte vad det kom ifrån, det bara slog till. Jag vaknade en morgon och där infann sig känslan igen. Hopplösheten, depressionen, självskadeimpulserna, självhatet. Allt på en gång. Som ett slag i nackloben som gör att jag förlorar medvetandet, kippar efter andan och får hjärtklappning. Jag är så sjukt jävla trött på att stå ut med det här. "Det blir bättre" säger läkaren och det enda jag kan kontra med är att ja, det har ni sagt i 14 år nu. Det blir bättre. Det är bara hormoner. Du överreagerar. Det är väl inte så farligt. Testa den här behandlingen/medicinerna/färdigheterna/aktiviteterna - har du testat innebandy? Så många skamliga förslag kring min sjukdom som läkare häver ur sig när jag bönar och ber efter någonting som kan fungera. 

Så vad gör jag? Jag cyklar hem från läkaren, ännu en gång besviken för att jag inte får ordentlig hjälp, 
och sveper en starköl eller två klockan tolv på förmiddagen för jag är desperat, desperat efter lindring, för jag är så jävla trött på att behöva stå ut med det här. Tillbaka i den nedåtgående spiralen av självförstörelse, för ingenting annat lindrar. Jag tar promenader, träffar vänner, tar ett bad, kollar på komedier, lagar god mat - men ingenting. Det blir bara ett hån. Ett hånskratt mot mina försök att må bättre. Jag är trött på att vara duktig, trött på att behöva förtjäna belöning. Vill skita i allt från att använda tandtråd varje kväll till att gå till skolan. Jag är så trött på att vara duktig. Jag ger upp nu. 

Upp