från tidigare

Tänkte gå in här och skriva att det känns lite lättare att andas, att den molande vardagsångesten har lättat lite. Men som vanligt kommer kraschen, jag faller som en jävla sten och hela kroppen blir full av blåmärken. Plötsligt är andingen tung igen, det kryper under huden och ångesten river och skär. Jag vet inte vad det kom ifrån, det bara slog till. Jag vaknade en morgon och där infann sig känslan igen. Hopplösheten, depressionen, självskadeimpulserna, självhatet. Allt på en gång. Som ett slag i nackloben som gör att jag förlorar medvetandet, kippar efter andan och får hjärtklappning. Jag är så sjukt jävla trött på att stå ut med det här. "Det blir bättre" säger läkaren och det enda jag kan kontra med är att ja, det har ni sagt i 14 år nu. Det blir bättre. Det är bara hormoner. Du överreagerar. Det är väl inte så farligt. Testa den här behandlingen/medicinerna/färdigheterna/aktiviteterna - har du testat innebandy? Så många skamliga förslag kring min sjukdom som läkare häver ur sig när jag bönar och ber efter någonting som kan fungera. 

Så vad gör jag? Jag cyklar hem från läkaren, ännu en gång besviken för att jag inte får ordentlig hjälp, 
och sveper en starköl eller två klockan tolv på förmiddagen för jag är desperat, desperat efter lindring, för jag är så jävla trött på att behöva stå ut med det här. Tillbaka i den nedåtgående spiralen av självförstörelse, för ingenting annat lindrar. Jag tar promenader, träffar vänner, tar ett bad, kollar på komedier, lagar god mat - men ingenting. Det blir bara ett hån. Ett hånskratt mot mina försök att må bättre. Jag är trött på att vara duktig, trött på att behöva förtjäna belöning. Vill skita i allt från att använda tandtråd varje kväll till att gå till skolan. Jag är så trött på att vara duktig. Jag ger upp nu. 

24/4 - 17

Jag är trött på att livet är en enda stor krishantering. Varje dag. En nära vän planerar att ta livet av sig och vi sitter ute med henne i kylan i flera timmar för att försöka prata henne till rätta medan hon rabblar upp alternativ på hur hon skulle kunna gå till väga. Min bästa vän har hamnat i en djup depression och den sociala ångesten gör att vi knappt kan ses och när vi gör det ser jag på den hur svårt det är att ta sig ut. Min ena sambo har hit rock bottom och det är en kamp att få upp hennes ur sängen. Varje dag. Ångesten är så påtaglig att hon svävar iväg och låser in sig själv i sitt huvud, utan möjlighet att ta sig därifrån vilket resulterar i att hon inte kan sova. Min andra sambo har besvär med panikångest och en molande vårdepression. Och jag, jag är inte heller utan problematik. Det går inte en dag utan att någon gråter, har panikångest, ångestattacker, självmordstankar eller sömnsvårigheter. Jag är ständigt på min vakt för jag väntar på det där samtalet, torkandet av tårar eller när ångesten ska utlösa nästa bråk. Jag är uppskriven på en in case of emergency-lista med mitt telefonnummer och nu är jag livrädd varje gång det ringer från dolt nummer. 

Jag kan aldrig slappna av, för det är alltid något. Aldrig en dag utan ångestmoln i luften som får mig att kvävas i lägenheten. Och jag är en del av det, jag skapar också ångestmoln som gör luften dimmig här inne. Går på tå, sitter aldrig still för jag måste alltid vara redo, kan inte koncentrera mig, springer runt tills jag är uttömd på energi. Det här går inte. Jag känner mig så otroligt maktlös som inte kan göra mer än så här. Jag vill trolla bort alla monster i garderoben och under sängen och i våra huvuden men jag kan inte hur desperat jag än försöker. Varför kan inte vården ta emot dessa fantastiska människor istället för att skicka dem mellan olika instanser lika snabbt och tanklöst som journalen skickas mellan deras system. Jag är konstant trött och nervös och allt som går att känna känns i mig för jag är så jävla rädd och orolig konstant, för alla runt om mig och för mig själv. Rädd för att falla djupare. Jag orkar inte. Kollapsen är nära. 

Skrivet 15/4 - 17

Jag går in med inställningen att inte förvänta mig någonting för jag vet att jag ändå kommer att bli besviken. Men det här trodde jag aldrig. Att min mamma skulle dra skämt om incest riktad till mig. Det spelar liksom ingen roll att jag åker hit med noll förväntningar och förhoppningar om något slags erkännande av mitt lidande och mina upplevelser för de går över mina gränser och tusen mil till varje gång. Det finns inga gränser i den här familjen. Skämta om allt. Gärna på andras bekostnad.

Ångesten river och skär med det är bara att bita ihop och hålla ut. Snart är jag hemma igen.


Upp