24/4 - 17

Jag är trött på att livet är en enda stor krishantering. Varje dag. En nära vän planerar att ta livet av sig och vi sitter ute med henne i kylan i flera timmar för att försöka prata henne till rätta medan hon rabblar upp alternativ på hur hon skulle kunna gå till väga. Min bästa vän har hamnat i en djup depression och den sociala ångesten gör att vi knappt kan ses och när vi gör det ser jag på den hur svårt det är att ta sig ut. Min ena sambo har hit rock bottom och det är en kamp att få upp hennes ur sängen. Varje dag. Ångesten är så påtaglig att hon svävar iväg och låser in sig själv i sitt huvud, utan möjlighet att ta sig därifrån vilket resulterar i att hon inte kan sova. Min andra sambo har besvär med panikångest och en molande vårdepression. Och jag, jag är inte heller utan problematik. Det går inte en dag utan att någon gråter, har panikångest, ångestattacker, självmordstankar eller sömnsvårigheter. Jag är ständigt på min vakt för jag väntar på det där samtalet, torkandet av tårar eller när ångesten ska utlösa nästa bråk. Jag är uppskriven på en in case of emergency-lista med mitt telefonnummer och nu är jag livrädd varje gång det ringer från dolt nummer. 

Jag kan aldrig slappna av, för det är alltid något. Aldrig en dag utan ångestmoln i luften som får mig att kvävas i lägenheten. Och jag är en del av det, jag skapar också ångestmoln som gör luften dimmig här inne. Går på tå, sitter aldrig still för jag måste alltid vara redo, kan inte koncentrera mig, springer runt tills jag är uttömd på energi. Det här går inte. Jag känner mig så otroligt maktlös som inte kan göra mer än så här. Jag vill trolla bort alla monster i garderoben och under sängen och i våra huvuden men jag kan inte hur desperat jag än försöker. Varför kan inte vården ta emot dessa fantastiska människor istället för att skicka dem mellan olika instanser lika snabbt och tanklöst som journalen skickas mellan deras system. Jag är konstant trött och nervös och allt som går att känna känns i mig för jag är så jävla rädd och orolig konstant, för alla runt om mig och för mig själv. Rädd för att falla djupare. Jag orkar inte. Kollapsen är nära. 

Skrivet 15/4 - 17

Jag går in med inställningen att inte förvänta mig någonting för jag vet att jag ändå kommer att bli besviken. Men det här trodde jag aldrig. Att min mamma skulle dra skämt om incest riktad till mig. Det spelar liksom ingen roll att jag åker hit med noll förväntningar och förhoppningar om något slags erkännande av mitt lidande och mina upplevelser för de går över mina gränser och tusen mil till varje gång. Det finns inga gränser i den här familjen. Skämta om allt. Gärna på andras bekostnad.

Ångesten river och skär med det är bara att bita ihop och hålla ut. Snart är jag hemma igen.


skrivet 15/8 - 16

Igår åkte jag för att prata med henne. Jag tog med mig en vän utifall att hon skulle flippa ut igen. Jag var så himla nervös innan att mina händer skakade, jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig och det gjorde mig rädd. Kommer hon att vara arg? Defensiv? Gråta? Tänk om hon är så nervös att hon rökt på igen för att lugna sina nerver? 

Samtalet gick så bra det hade kunnat gå ändå. Hon var inte defensiv utan lyssnade på vad jag sa utan att försvara sig. Samtidigt sa hon väldigt tveksamma saker vissa gånger och hon anammade offerrollen. Jag var rak och tydlig med vad jag tyckte och jag berättade vad jag kände utan att cencurera. Jag var inte rädd för att vara ärlig och det kändes befriande. Hon sa att hon hade svårt för att förstå vad hon gjort och inte riktigt kunde ta in det, för hon mindes inte så mycket. Det resulterade i att hon inte visade några känslor överhuvdtaget. Jag hörde på hennes ord att hon var ledsen (även om hon aldrig uttryckligen sa förlåt) men hon visade det inte. Jag sa till henne att jag hade svårt att tro på hennes ord, att de kändes tomma. Samtalet gick lugnt till och jag känner att jag fick ur mig det jag behövde. Det känns lite som ett avslut och alla spänningar inför att träffa henne har släppt. Igår kunde jag tillochmed genuint skratta för första gången på en vecka. Jag har med mig katten hit, tömde kyl, frys och skafferi och packade ner lite kläder. Så nu har jag officiellt flyttat mitt uppe i allt. 

Jag vet inte riktigt vad jag känner. Det har varit sånt känslokaos den senaste veckan att jag nu bara känner mig tom. Men jag är glad att jag slipper den där kvävande ångesten som blockerar luftvägarna och slår knut på stämbanden. Att katten är här gör mig trygg och jag vet att jag har mina hjältar i ryggen. 
Upp