26/4 - 18

Under ett telefonsamtal fick jag påminnelsen om att han fyllde 60 år häromdagen. Min spontana reaktion var glädje, för jag hade glömt bort det. Glad över att jag inte gått och våndats mer än vanligt den dagen utan faktiskt helt glömt bort det. Dagen efter kom tankarna. Den inlärda och instinktiva tanken om hur synd det är om honom. Hur synd det är att han fyller jämt och firar sin födelsedag själv, utan någon kontakt med sina barn. Jag hatar dessa tankar. De sköljer över mig med sådan kraft och det liksom gör ont i hjärtat för jag känner mig som världens sämsta barn. Samtidigt kommer tvivlet och skulden, det instinktiva slaget om att jag hittat på allting. 

Jag saknar att känna enbart hatet. Hatet och tankar på hämnd fyller mig med en styrka och kraft jag aldrig någonsin känt inför situationen förut. När jag tänker på hämnd skapar jag rättvisa, står upp för mig själv och tar tillbaka allt som han stulit från mig. Alla barndomsår, min röst, min kropp, min identitet, mitt allt. Hatet får mig att känna att det är rätt åt honom att han firar sin födelsedag själv, han har satt sig själv i den positionen och förtjänar att våndas i vad han utsatt mig för under alla dessa år. Hatet får mig att agera och bli aktiv, motsatsen till ledsamhetens passivitet. I dessa känslor känner jag att jag kan hantera allt han utsatte mig för, att jag på något vis blivit starkare och större än honom. Idag känner jag mig som det barnet som var fast i hans grepp under så många år. Jag känner att jag fortfarande är ett barn i beroendeposition som inte kan ta mig loss. Jag saknar att känna enbart hatet. 

De här tvetydiga och dubbla tankegångarna är som ett inre plågeri. Två sidor som käftar mot varandra. Att det är synd om honom vinner. Det var han noga med att tala om för mig när jag var barn. Hur synd det var om honom för att han var ensam och för att han hade ont om pengar - trots att han alltid tjänat mer än mamma och inte haft den primära vårdnaden om oss barn. Jag kunde inte ens avstå en till portion vid middagen för då var det synd om honom för att jag inte tyckte om hans mat. Synd om honom för att jag inte var där tillräckligt ofta - fastän han aldrig bad mig att komma. Jag blev så matad med hans tjat, hans djupa suckar som alltid betydde att han var missnöjd med någonting, hans indirekta pikar om att jag inte var en tillräckligt bra dotter. Det etsade sig fast och jag trodde på det, och gör det fortfarande ibland. Dagar som idag tror jag på det extra mycket, och fastän jag vet vad tankarna kommer ifrån känner jag mig ändå övertygad om att det är synd om honom

Och jag äcklas så mycket av det. 

pappa
pappa
pappa
pappa
Pappa

8/3 - 18

Istället för att spendera 8 mars i uppslutning med andra aktivister, skrika slagord och känna gemenskap genom kampen så spenderades dagen i ett terapirum där jag för första gången berättade om gruppvåldtäkten då jag blev drogad. Kanske är det en viss kamp i sig att jobba för att bli frisk och försöka lita på sig själv i sina upplevelser, men jag hade hellre knutit näven och varit arg tillsammans med andra som står vid min sida och för kampen vidare. Det är första gången på jag vet inte hur många år som jag inte är med och arrangerar eller är med på någon demo eller event på internationella kvinnodagen. Nu sitter jag hemma under en filt och har ångest istället. Men eftersom jag hoppar på kryckor är det inte heller så lätt att ta sig ut i snöstormen, och folksamlingar är inte den bästa idén när jag har ångest. 

Det var första gången någonsin jag berättade om händelsen. Jag var 18 år och har bara små minnesfragment från kvällen eftersom någon tyckte att det var en bra idé att lägga något i mitt glas. Jag har ingen aning om vem det var, om det var de två killarna som senare våldtog mig eller någon helt annan. En föredetta vän som var med mig under den kvällen trodde inte på att jag blivit drogad och skrattade bort det, sa att det vet vi ju inte riktigt om det var det som hände. När jag försökte ta upp det under min första traumaterapi så viftades det också bort, för det går ju inte att behandla minnesluckor hävdade de. Jag blev aldrig tagen på allvar, och som vanligt tvivlade jag på min egen upplevelse. Men nu lyssnade psykologen och jag fick berätta de minnesfragmenten jag har, hur dubbelt det är att vara glad över att inte minnas våldtäkten och samtidigt känna att en totalt förlorat makten över sig själv för att en inte minns. Jag har sedan dess, under sju års tid, försökt lappa ihop natten, försökt minnas. Men det är helt svart, jag minns inte ens hur jag tog mig hem från herrgården långt ute på landet. Istället har jag skapat diverse olika scenarion om hur det hade kunnat gå till. Men det hjälper ingenting. Det som hände, hände, oavsett vilka scenarion jag föreställer mig. Tyvärr.  

Jag kan fortfarande känna den fruktansvärda smärtan jag hade dagen efter. Hur allt värkte och hur det kändes som att det brann mellan benen. Jag minns hur vännena i efterhand skrattade åt hur roligt det var att jag knappt kunde gå. Deras skratt åt mitt trauma. Sen höll jag käften i sju år, vände mig till den bekväma men dysfunktionella strategin jag alltid använt mig av. Jag vet inte hur det är meningen att jag ska kunna bearbeta saker när det bara är år efter år av våld. Vart ska jag börja? Hur vet jag vad som är strategier och vad som är personlighet? Jag vet inte vem jag är, det finns inget stabilt jag, så hur vet jag vad som är symptom och inte? Livet har varit så jävla pissigt att en gruppvåldtäkt aldrig fått utrymme att bearbetas för att det har varit andra mer akuta saker som behövde lappas ihop först. Så jävla pissigt bara.

6/2 - 18

"Det är sånt som händer"

Det var vad överläkaren på den slutna psykiatriska avdelningen sa när jag med skakiga händer skrev jag har blivit sexuellt utnyttjad av en släkting under hela min uppväxt på en lapp och överlämnade den till honom. Den selektiva mutismen gjorde mig oförmögen att säga orden verbalt, så jag fick skriva en lapp istället. Det var första gången jag berättade för någon inom vården. Vid den tidpunkten hade jag redan varit tyst i åtta år. Den enda som visste var min bästa vän, och nu även överläkaren på avdelningen som hade total makt över mitt liv. Över vilka mediciner jag skulle äta, när och hur jag fick gå ut, när jag skulle sova och när jag skulle äta. Det är sånt som händer var hans respons. Vad spelade det för roll om jag pratade när responsen var oförståelse och total avsaknad av empati? 

Jag fortsatte att vara tyst i tre år till efter det.

Nästa gång jag pratade om det var under exponeringsterapi mot min PTSD som hade blivit så mycket värre. Jag trodde att det hade blivit så illa det kunde bli, men behandlingen gjorde det ännu värre. Jag fångades inte upp i tid och pressades till det yttersta så att jag började dissociera dagligen, missbruka och självskada till den grad att jag behövde söka mig till akuten. De avslutade behandlingen för att jag blev för dålig. 

Jag var tyst i fyra år till.

Nu har jag börjat prata igen med min nuvarande psykolog. Vi testade exponering några gånger i form av att jag beskrev lägenheten där de flesta övergreppen begicks i detalj. Några gånger senare sa jag att jag inte klarar av det, exponering gör bara mitt mående sämre. Så nu pratar vi "bara" om det. Psykologen ställer frågor, jag svarar. Jag berättar om vad han gjorde, hur det kändes, hur jag agerade. Det är svinjobbigt och jag går alltid därifrån med en tryckande hjärtklappningsångest och vill fly från samtalsrummet ungefär var femte minut. Mardrömmarna eskalerar alltid efter ett sådant samtal och de är så makabra och vidriga att jag knappt fungerar på dagarna. Men jag hoppas att det kommer ge någonting den här gången, att det i längden kommer lindra mina symptom och att jag kan gå segrande därifrån. Jag vill inte att tystnaden ska ta över mig sådär tvångsmässigt igen, för jag vet att det alltid blir värre av det. Tystnaden har alltid varit ett enormt hinder i min tillfrisknad. Jag vill bli fri från mardrömmar, suicidtankar, självskadeimpulser, destruktiva tankemönster och flashbacks. Hela mitt liv har gått ut på att hantera alla dessa symptom och jag vill någonting annat nu. Jag vill börja leva. 

Upp