27/1 - 17

Ångesten är kroppslig på ett sätt som är ohanterbart. Jag får klaustrofobi i kroppen och ingen får röra mig. Inte ens en tröstande hand på min rygg under panikångesten. Jag vet att du också mår dåligt av mitt avståndstagande, men jag klarar inte av närheten. Så jag stänger in mig i badrummet och försöker att tvätta bort känslan. När jag är klar låter jag duschen stå på för att ingen ska höra mig och jag sätter mig på badkarskanten och gråter. Jag ser mig själv i spegeln i ögonvrån och gråter ännu mer över min sorgliga existens. Jag kan känna deras händer på min kropp och minnesluckorna från gruppvåldtäkten är både a blessing and a curse. Jag försöker febrilt att fylla i luckorna med potentiella händelser samtidigt som jag verkligen inte vill minnas. Men jag känner ändå den brännande känslan mellan benen och deras smutsiga händer på min däckade och drogade kropp.

Den här händelsen får aldrig något utrymme. Ingen psykolog eller terapeut under mina tretton år inom vården har velat prata om det här för vad finns det att säga? Jag minns ju så lite. Händelsen skuggas av det faktum att min pappa förgrep sig på mig under så många år. Jag klarar inte av att hantera båda. Så jag låter det ligga djupt begravet och därför blir det ännu mer smärtsamt när det väl gör sig påmint, för jag vet inte hur jag ska hantera det.

Hela livet är en enda stor krishantering och jag vet inte hur länge jag förväntas orka. 

16/11 - 16

Jag är tillbaka där jag alltid hamnar till slut. I depressionen. När varje steg utanför lägenheten är lika med att trigga en panikattack. Jag känner hur andningen blir snabbare och tårarna bränner. Jag orkar ingenting och vill bara ligga i sängen under mitt varma täcke hela dagarna. Jag pratar inte med mina roomies, jag stänger in mig både fysiskt och mentalt, tillåter inte att någon kommer nära. Bara tanken på en kram får mig att vilja krypa ur mitt skinn. Jag har den där kroniska tunga ledsenheten som en tyngd på mina axlar vad jag än gör. Jag har varit fri från panikångestattacker ett bra tag, men även de är tillbaka och får min kropp att totalt kapitulera. Det känns så jävla värdelöst att vara tillbaka här. I hopplösheten. Det kommer alltid tillbaka. 

Det har varit farsdag och varje reklammejl om hur alla pappor bör firas och att de förtjänar det bästa får mig att riva upp skinnet på armarna, känna mig äcklig och det blir en enda stor käftsmäll i ansiktet. Så istället vill jag skriva om hur värdelös du alltid har varit. 

Du var aldrig en bra far. Du har alltid haft dina egna intressen för ögonen. Glömt bort att ge oss mat, suckat åt oss, snålat med pengar för att de ska räcka till dina cigaretter och din alkohol. Dolt dina intentioner bakom en fasad av snällhet och omtanke fastän jag alltid vetat vad dina händer förmedlat. Jag om någon vet vad ditt kroppsspråk sagt, vad dina ord bett mig göra, vilka hål dina ögon kan bränna i min hud. Hur din uppenbarelse befäste en rädsla hos mig som fortfarande är fullt närvarande varje dag, varje sekund. Du har alltid varit värdelös. Du förtjänar inte att firas på något sätt. Jag tar tillbaka alla farsdagspresenter, alla tårtor jag bakat och alla middagar jag lagat när allt du ändå gjorde var att klaga på att något inte blev som du tänkt dig. Jag spyr på dina skitiga händer, på den ingrodda smutsen i ditt hem, på vartenda ord i din handskrivna dagbok. Du var aldrig närvarande eller tog ansvar för du hörde aldrig vad någon sa. Det finns ingen snällhet i din kropp trots att det är vad alla påstår. Du är ren ondska och du har orsakat mig så mycket smärta att jag spenderat år inom psykiatrin, varit frihetsberövad på grund av att jag varit en skada för mig själv, hatat min kropp så intensivt att jag har skadat den på alla sätt möjliga, du har förstört relationer och tagit bort all den potentialen jag hade kunnat haft om du inte varit där med dina händer och förpestat allt i mitt liv. Jag hatar att du benämner allt det här som "skiten som hände med barnen" och att du kan gå vidare som om ingenting har hänt. Jag hatar att du avsäger mig rollen som ditt barn men ändå uttrycker din saknad av mina syskon. Du totalt raderar min existens trots att det är precis det du gjort mot mig i hela mitt liv.

Jag minns den gången du satt på slutenpsyk i samtalrummet med mig, mamma och överläkaren och du grät. Sa att du och jag har ju en bra relation och vi pratar med varandra, mitt barn skulle säga till om det var någonting. Sa att du inte kan förstå att det här hade hänt mellan tårarna. Lögn efter lögn efter lögn. Du var anledningen till att jag satt där. Det är du som fått mig att inte känna att kroppen är min, känt ett oändligt hat till mig själv och omvärlden och det är vad du utsatt mig för under alla dessa år som fick mig att skrattandes tömma alla pillerburkar jag kom åt. Det gör mig så fruktansvärt jävla arg att du kunde sitta där och pressa fram tårar och ge mig röda tulpaner när allt jag ville göra var att sticka en kniv i magen på dig. Ledsenheten har delvis gått över till ilska och det är skönt för ilskan är mer produktiv. Jag gör upp hämndplaner och önskar dig all den smärta du utsatt mig för. Jag vill att du ska torteras under lika lång tid som jag har blivit. Du har stulit så många år från mitt liv. 

Snart är det ett år sedan jag träffade dig senast, på julafton 2015, och jag kryper jag kravlar jag gråter jag hyperventilerar jag ligger i fosterställning jag plågas tack vare ditt agerande. 

Du får ingen dag. Ingen dag på året är din. 

i'm gathering all of my forces of sense to stay sane

Ångesten slog till lika hårt som mörkret och den bitande kylan, och jag kan inte skaka av mig känslan. Jag går runt i en ångestdimma och allt jag hör är skrik efter destruktivitet. Impuls efter impuls som talar om för mig hur mycket bättre det vore om jag inte levde, eller åtminstonde började processen av total självförstörelse. Jag lyssnar på musik som får mig att må dåligt, läser om saker jag vet triggar mig och gör upp planer i huvudet angående hur jag ska komma undan nästa middag eller hur jag ska kunna skada mig på andra sätt utan att det märks. Jag vet inte om det är mörkret eller det faktum att veckan har totalt sugit ur mig all livsenergi. 

Jag åkte hem till hemstaden över helgen och mamma gjorde övertramp efter övertramp och när jag talade om för henne hur ledsen och upprörd jag blev bemöttes jag bara med ett okej. Jag ångrade mig så fort jag åkte, för jag vill inte åka dit längre. Jag har en extremt komplex relation till min mamma då hon under hela min uppväxt utsattmig för direkt fara, slagit min bror och varit en allmänt dålig förälder som prioriterat diverse män framför sina barn. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till henne och trots att jag gör allt jag kan för att distansera mig emotionellt från henne så sårar det mig så jävla djupt varje gång hon skiter totalt i mig. Jag har bara en förälder, men svek efter svek blir till slut ohanterligt. 

Igår hörde en gammal förövare av sig. En av alla som knullade mig medan jag var aspackad, sönderskuren över hela kroppen och bara fortsatte och fortsatte fastän jag låg och grät och hade panikångest. Varför man skulle vilja ha sex med någon som ligger och gråter och kippar efter andan vet jag inte och kommer nog aldrig förstå. Jag vaknade på morgonen och skulle bara kolla klockan och möttes av hans namn på skärmen. Paniken och skräcken och sorgen och äckelkänslorna kom alla samtidigt och knockade mig helt. Han bad om ursäkt för ett meddelande han skickat för tre år sedan och frågade hur det var med mig. Jag sa så du ber om ursäkt för en dumt fyllemeddelande men inte för det faktum att du knullade mig medan jag hade panikångest? Jag fick ifrågasättande som svar, för det var inte det som hände enligt honom. Då börjar jag också tvivla. Fastän jag exakt minns hans lukt, hans svettiga panna, hans kroppstyngd över mig och penetrationen som gjorde så fruktansvärt ont. Jag går ifrån alla mina feministiska värderingar när det kommer till mig själv för jag kanske trots allt överdriver. 

Jag vet inte hur mycket mer jag ska orka innan jag går under helt. Allt är brännande tårar bakom stängda ögonlock, smärta över bröstet, panik och sömnlöshet. Jag vill inte mer. 

Upp