i don't want to be alone when these bones decay

Det är en specifik känsla i magen som vintern för med sig varje år. Den kalla luften som andas in påminner mig om all sorg som vintern alltid tar med sig när den sveper ett täcke av mörker över landet och mig. Vinterdepressionen slår till i år igen. Säsongsbundna depressioner förkortas SAD, från seasonal affective disorder, och hur ironiskt känns inte det? SAD inbränt i pannan på mig varje år. Hopplösheten slår ner mig. Och fastän det kommer varje år har jag inget skydd, huden är som avskalad efter allt annat jag kämpar med resten av året. Inga antidepressiva har någonsin hjälpt.

Jag följde med henne på hennes första strålning och är det nu jag borde vara sådär lyriskt tacksam över livet? Jag är tacksam över att hennes kropp orkade slå ut cancern med hjälp av operation och mediciner, men annars har ingenting förändrats och den där tacksamheten infinner sig inte. Kanske är jag en hemsk person, men jag är fortfarande arg och djupt sårad. Cancern vann inte heller över depressionen. På något sätt vinner den alltid.

Jag var på förhör och hur absurt är det inte att behöva berätta i detalj hur övergreppen gick till för två främlingar, varav den ena med jämna mellanrum scrollar på telefonen och chattar med någon som brottet inte angår. Den emotionella stressen är konstant för trots att det gått över ett år sedan jag anmälde kan det gå ett till innan domen sätts. Jag var tvungen att svara på frågor om intima känslor, kroppspositioner, citera exakt och om jag som lesbisk kanske ändå gett några inviter om att det skulle vara ömsesidigt. Det som tidigare varit nagelband är nu bara stora sår som resultat av en kanske mindre effektiv stresshantering. Annars kan jag inte sitta still så jag bakat flera omgångar bröd och muffins och storkok. Det kryper i kroppen av stress och ångest men det enda jag egentligen vill göra är att sova. Bara få sova utan mardrömmar. Dygn ut och dygn in tills jag är redo för livet igen. Depressionen slår ut den rogivande sömnen och ersätter den med makabra mardrömmar som etsar sig fast i kroppen. 

Psykologen pratar om att det är svårare att behandla komplex ptsd eftersom det inte finns en tydlig målbild. I mitt fall finns det inget före och efter traumat, jag kan inte jämföra hur jag var innan eller efter. Hela uppväxten är en dimma av övergrepp efter övergrepp. Det finns ingen målbild för jag vet inget annat än det här, det finns ingen ångestfri kropp att sträva efter för jag har aldrig upplevt det och det är otroligt svårt att sträva efter något så abstrakt som att vara symptomfri. Hur sorgligt är inte det egentligen. 

27/1 - 17

Ångesten är kroppslig på ett sätt som är ohanterbart. Jag får klaustrofobi i kroppen och ingen får röra mig. Inte ens en tröstande hand på min rygg under panikångesten. Jag vet att du också mår dåligt av mitt avståndstagande, men jag klarar inte av närheten. Så jag stänger in mig i badrummet och försöker att tvätta bort känslan. När jag är klar låter jag duschen stå på för att ingen ska höra mig och jag sätter mig på badkarskanten och gråter. Jag ser mig själv i spegeln i ögonvrån och gråter ännu mer över min sorgliga existens. Jag kan känna deras händer på min kropp och minnesluckorna från gruppvåldtäkten är både a blessing and a curse. Jag försöker febrilt att fylla i luckorna med potentiella händelser samtidigt som jag verkligen inte vill minnas. Men jag känner ändå den brännande känslan mellan benen och deras smutsiga händer på min däckade och drogade kropp.

Den här händelsen får aldrig något utrymme. Ingen psykolog eller terapeut under mina tretton år inom vården har velat prata om det här för vad finns det att säga? Jag minns ju så lite. Händelsen skuggas av det faktum att min pappa förgrep sig på mig under så många år. Jag klarar inte av att hantera båda. Så jag låter det ligga djupt begravet och därför blir det ännu mer smärtsamt när det väl gör sig påmint, för jag vet inte hur jag ska hantera det.

Hela livet är en enda stor krishantering och jag vet inte hur länge jag förväntas orka. 

16/11 - 16

Jag är tillbaka där jag alltid hamnar till slut. I depressionen. När varje steg utanför lägenheten är lika med att trigga en panikattack. Jag känner hur andningen blir snabbare och tårarna bränner. Jag orkar ingenting och vill bara ligga i sängen under mitt varma täcke hela dagarna. Jag pratar inte med mina roomies, jag stänger in mig både fysiskt och mentalt, tillåter inte att någon kommer nära. Bara tanken på en kram får mig att vilja krypa ur mitt skinn. Jag har den där kroniska tunga ledsenheten som en tyngd på mina axlar vad jag än gör. Jag har varit fri från panikångestattacker ett bra tag, men även de är tillbaka och får min kropp att totalt kapitulera. Det känns så jävla värdelöst att vara tillbaka här. I hopplösheten. Det kommer alltid tillbaka. 

Det har varit farsdag och varje reklammejl om hur alla pappor bör firas och att de förtjänar det bästa får mig att riva upp skinnet på armarna, känna mig äcklig och det blir en enda stor käftsmäll i ansiktet. Så istället vill jag skriva om hur värdelös du alltid har varit. 

Du var aldrig en bra far. Du har alltid haft dina egna intressen för ögonen. Glömt bort att ge oss mat, suckat åt oss, snålat med pengar för att de ska räcka till dina cigaretter och din alkohol. Dolt dina intentioner bakom en fasad av snällhet och omtanke fastän jag alltid vetat vad dina händer förmedlat. Jag om någon vet vad ditt kroppsspråk sagt, vad dina ord bett mig göra, vilka hål dina ögon kan bränna i min hud. Hur din uppenbarelse befäste en rädsla hos mig som fortfarande är fullt närvarande varje dag, varje sekund. Du har alltid varit värdelös. Du förtjänar inte att firas på något sätt. Jag tar tillbaka alla farsdagspresenter, alla tårtor jag bakat och alla middagar jag lagat när allt du ändå gjorde var att klaga på att något inte blev som du tänkt dig. Jag spyr på dina skitiga händer, på den ingrodda smutsen i ditt hem, på vartenda ord i din handskrivna dagbok. Du var aldrig närvarande eller tog ansvar för du hörde aldrig vad någon sa. Det finns ingen snällhet i din kropp trots att det är vad alla påstår. Du är ren ondska och du har orsakat mig så mycket smärta att jag spenderat år inom psykiatrin, varit frihetsberövad på grund av att jag varit en skada för mig själv, hatat min kropp så intensivt att jag har skadat den på alla sätt möjliga, du har förstört relationer och tagit bort all den potentialen jag hade kunnat haft om du inte varit där med dina händer och förpestat allt i mitt liv. Jag hatar att du benämner allt det här som "skiten som hände med barnen" och att du kan gå vidare som om ingenting har hänt. Jag hatar att du avsäger mig rollen som ditt barn men ändå uttrycker din saknad av mina syskon. Du totalt raderar min existens trots att det är precis det du gjort mot mig i hela mitt liv.

Jag minns den gången du satt på slutenpsyk i samtalrummet med mig, mamma och överläkaren och du grät. Sa att du och jag har ju en bra relation och vi pratar med varandra, mitt barn skulle säga till om det var någonting. Sa att du inte kan förstå att det här hade hänt mellan tårarna. Lögn efter lögn efter lögn. Du var anledningen till att jag satt där. Det är du som fått mig att inte känna att kroppen är min, känt ett oändligt hat till mig själv och omvärlden och det är vad du utsatt mig för under alla dessa år som fick mig att skrattandes tömma alla pillerburkar jag kom åt. Det gör mig så fruktansvärt jävla arg att du kunde sitta där och pressa fram tårar och ge mig röda tulpaner när allt jag ville göra var att sticka en kniv i magen på dig. Ledsenheten har delvis gått över till ilska och det är skönt för ilskan är mer produktiv. Jag gör upp hämndplaner och önskar dig all den smärta du utsatt mig för. Jag vill att du ska torteras under lika lång tid som jag har blivit. Du har stulit så många år från mitt liv. 

Snart är det ett år sedan jag träffade dig senast, på julafton 2015, och jag kryper jag kravlar jag gråter jag hyperventilerar jag ligger i fosterställning jag plågas tack vare ditt agerande. 

Du får ingen dag. Ingen dag på året är din. 

Upp