17/5 - 18

Idag gjorde jag någonting stort. Efter att med skam i rösten erkänt för psykologen om alla år av medicinsparande vägde jag noggrant för- och nackdelar med varandra. Jag räknade varenda tablett med omsorg (kanske ville jag på något vis vara medveten om vad jag skulle gå miste om) och varje vaken minut (och även i mardrömsform) övervägde jag mina val. Under sex års tid har det varit en falsk trygghet bara att veta att alternativet fanns. När (inte om) jag inte orkade mer fanns utvägen lättillgänglig. På samma sätt som jag alltid bar med mig rakblad vart jag än gick i flera år, ifall jag skulle behöva det. Men det slutade jag med till slut och det är jag glad över idag. Den dåliga cykeln av att tänka: jag slutar skära mig när jag mår bättre, när det egentligen var så att jag inte kunde börja må bättre om jag inte slutade skära mig.

Jag har inte berättat om det på två år till psykologen, då detta säkerhetsbeteende funnits med mig så pass länge att jag varit livrädd för att förlora det. På samma sätt som att det värsta med att vara inlagd var att de alltid tog mina rakblad ifrån mig. På något snedvridet och skevt sätt har tillgången till självförstörelse varit trösten jag behövt för att orka stå ut. För att orka stå ut har jag behövt tryggheten av att veta att jag inte alltid kommer att behöva göra det. För det är otroligt utmattande och förgörande att alltid behöva stå ut och hoppet räcker inte hur många år som helst, klarar inte att stå emot hur mycket som helst, och tanken på att det kanske blir bättre är en klen tröst efter 25 år av lidande. För det är i stora drag hur jag skulle summera mitt liv och det är en sån insikt som gör att tabletterna som ligger gömda på mitt rum blir en lockande utväg för att få slut på det, på lidandet. 

Jag fick såklart i uppgift att ha lämnat in tabletterna till nästa vecka då vi skulle ses igen - men jag kunde inte säga att jag skulle göra det. Bara ett jag ska försöka och kanske. Fortfarande för rädd för att släppa taget om det destruktiva helt även om jag någonstans insåg att det är just det greppet jag måste släppa på för att kunna komma vidare. Jag vill ju ändå inte behöva bestämma mig för att leva varje dag, jag önskar att någon annat alternativ inte fanns. Samtidigt har jag ändå kvar det där krampaktiga greppet kring en annan utväg - för tänkt om resten av livet kommer vara likadant? 

Allt det malde runt i huvudet, om och om igen, och jag blev så utmattad av att behöva jämföra något så konkret som livet mot något så abstrakt som döden. Ändå kunde jag inte sluta. Så jag packade ner alla tabletter i en påse och gick förbi apoteket på väg till skolan, för på så vis skulle jag inte behöva sitta hemma och grubbla över vad jag gjort. Jag lämnade över påsen och allt var över på några sekunder. Sex år försvann på några bråkdelar och jag tror väl kanske att det här betyder att jag väljer att släppa det destruktiva nu. Kanske betyder det till och med att jag väljer livet? Jag hade hoppats på någon euforisk känsla som skulle tala för att jag agerade rätt, men istället sitter jag här med en konstig känsla av saknad och ett ekande tomt hål i bröstet. 

26/4 - 18

Under ett telefonsamtal fick jag påminnelsen om att han fyllde 60 år häromdagen. Min spontana reaktion var glädje, för jag hade glömt bort det. Glad över att jag inte gått och våndats mer än vanligt den dagen utan faktiskt helt glömt bort det. Dagen efter kom tankarna. Den inlärda och instinktiva tanken om hur synd det är om honom. Hur synd det är att han fyller jämt och firar sin födelsedag själv, utan någon kontakt med sina barn. Jag hatar dessa tankar. De sköljer över mig med sådan kraft och det liksom gör ont i hjärtat för jag känner mig som världens sämsta barn. Samtidigt kommer tvivlet och skulden, det instinktiva slaget om att jag hittat på allting. 

Jag saknar att känna enbart hatet. Hatet och tankar på hämnd fyller mig med en styrka och kraft jag aldrig någonsin känt inför situationen förut. När jag tänker på hämnd skapar jag rättvisa, står upp för mig själv och tar tillbaka allt som han stulit från mig. Alla barndomsår, min röst, min kropp, min identitet, mitt allt. Hatet får mig att känna att det är rätt åt honom att han firar sin födelsedag själv, han har satt sig själv i den positionen och förtjänar att våndas i vad han utsatt mig för under alla dessa år. Hatet får mig att agera och bli aktiv, motsatsen till ledsamhetens passivitet. I dessa känslor känner jag att jag kan hantera allt han utsatte mig för, att jag på något vis blivit starkare och större än honom. Idag känner jag mig som det barnet som var fast i hans grepp under så många år. Jag känner att jag fortfarande är ett barn i beroendeposition som inte kan ta mig loss. Jag saknar att känna enbart hatet. 

De här tvetydiga och dubbla tankegångarna är som ett inre plågeri. Två sidor som käftar mot varandra. Att det är synd om honom vinner. Det var han noga med att tala om för mig när jag var barn. Hur synd det var om honom för att han var ensam och för att han hade ont om pengar - trots att han alltid tjänat mer än mamma och inte haft den primära vårdnaden om oss barn. Jag kunde inte ens avstå en till portion vid middagen för då var det synd om honom för att jag inte tyckte om hans mat. Synd om honom för att jag inte var där tillräckligt ofta - fastän han aldrig bad mig att komma. Jag blev så matad med hans tjat, hans djupa suckar som alltid betydde att han var missnöjd med någonting, hans indirekta pikar om att jag inte var en tillräckligt bra dotter. Det etsade sig fast och jag trodde på det, och gör det fortfarande ibland. Dagar som idag tror jag på det extra mycket, och fastän jag vet vad tankarna kommer ifrån känner jag mig ändå övertygad om att det är synd om honom

Och jag äcklas så mycket av det. 

pappa
pappa
pappa
pappa
Pappa

20/3 - 18

Jag tycker verkligen inte om läkarbesök. För det första har jag aldrig haft en stabil läkarkontakt utan har fått träffa olika läkare varje gång under alla dessa år. Sen känns det som att få ett skriftlgt bevis på hur sjuk en är. Ett papper och ett utlåtande på hur många depressionspoäng jag fick den här gången jämfört med förra. Det känns så definitivt, någon utifrån som lägger fram ett utlåtande om hur sjuk jag egentligen är. Jag får alltid höra att jag inte kan vara så djupt deprimerad eftersom de kan avgöra det på några sekunder grundat i ögonkontakt och emotionell närvaro. Sen blir de alltid chockade när de räknar ihop MADRS-poängen och börjar alltid, ALLTID, ifrågasätta om de höga poängen verkligen stämmer. Efter 14 år i vården vet jag hur jag ska bete sig, hur ett "vårdat yttre" ser ut, hur ögonkontakt och svar på frågor bedöms av personen mitt emot. Jag vet hur jag ska "komma undan" tvångsåtgärder eller fler mediciner, och jag vet hur jag ska bete mig för att få fler insatser. Jag har varit sjuk mer eller mindre sedan jag var 11 år, och har därmed tvingats lära mig att fungera ändå. När mitt självskadebeteende och dissociationsproblematik var som värst jobbade jag heltid till exempel. Jag har tvingats att klara av vardagen trots depressiva symptom och förlorad verklighetsförankring. Och där vet jag att jag har haft tur, att jag klarat av att försörja mig själv, trots allt. Men det blir så provocerande att en läkare jag aldrig träffa förut vågar ifrågasätta mina symptom baserat på en några sekunders avgörande bedömning. 

Jag skattade tydligen högre på depression denna gång jämfört med sist jag träffade en läkare. Yay. Jag vet att det beror på behandlingen, för den är så fruktansvärt tung och jag hinner knappt återhämta mig innan det är dags igen. Nu blir det ännu en medicinhöjning och trots att jag är trött på biverkningar och att inte riktigt veta hur jag mår utan kemisk påverkan så är jag villig att höja ännu en gång ifall det får symptomen att lindras. Jag hoppas på en medicin som fungerar så att jag kan få känna lite framtidshopp. 

Upp