13/9 - 17

Ilskan har lagt sig och kvar ligger den tunga ledsenheten och den enorma skulden. Jag totalt begraver mig i sorgen över att min psykiska ohälsa har förstört ännu en relation. Den här gången den mest ömsesidiga, respekterande och genuina kärleksrelationen jag någonsin haft. Depressionen tog överhanden och krossade relationen till små stackars flisor som var omöjliga att plåstra ihop. Jag försökte med nål och tråd och superlim och silvertejp och klister och allt som kom i min väg men ångesten sipprade alltid igenom och löste upp stygnen. Jag är inte arg längre, kvar är den intensiva sorgsenheten över hur det blev. Jag förstår att det blir intensivt och att det är svårt att vara närstående när ångestattackerna avlöser varandra. Jag vet. Det är väl kanske romantiserat i teorin men inte lika vackert när det blir verklighet och kommer alldeles för nära inpå. Jag vet. Jag sörjer att jag alltid blir ensam kvar, att det sjuka alltid vinner över det friska, hur tillfrisknandet är alldeles för långt borta och hur virvelvindarna i kroppen är konstanta men den här gången av ångest och inget annat. Jag är ledsen över hur det gick till, sårad och förstörd enda in till cellnivå. Sviken. Jag landar i att ännu en gång är det mitt förflutna som förstör nuet, förstör framtiden. 

Ilskan höll mig över ytan. Ledsenheten väger tyngre. 

Jag går på tå och försöker göra så lite väsen av mig som möjligt i hopp om att försvinna in i de fult tapetserade väggarna. Hjärtat slår så hårt att det är konstigt att det inte syns på utsidan, pulsen är så hög att jag hör den i öronen och rösten darrar när jag försöker få ur mig några ynkliga ord. Jag går runt i ett tillstånd jag har svårt att förklara. Konstanta darrningar i händer och ostadiga ben. Jag är så tom samtidigt som jag konstant är på min vakt. 

what about love what about trust what about us

Jag sätter på hörlurarna på högsta volym. Stänger ute allt annat och fokuserar enbart på texten framför mig. Höjer volymen för jag vill inte höra ett ljud från er. Vill vara ovetandes om när ni kommer hem, vill inte höra er konversera skratta kyssas planera. Det blir så intensivt, så himla nära inpå. Allt det där jag försökte hantera genom distans är nu mitt framför näsan på mig. Jag kan inte undvika det på något sätt för det fräter sönder väggarna i mitt hem. Det som jag kunde ha tur att inte tänka på under kanske en timme eller två konsumerar numera all min tid och energi. Det får inte plats någonting annat för jag ser er hela tiden, hör er, tänker på er. Jag lovade mig själv att inte låta minsta lilla minne av er sippra in i mitt medvetande, för att överleva, men nu är det kört. 

Det är kemisk obalans. Trappa ut. Trappa in. Vid behov och du sover fyra timmar i sträck. Öka dosen. Yrsel illamående aptitlöshet sömnbrist alla jävla mardrömmar och tankar kring inläggning. Vi ringer om två veckor och kollar läget. Jag ljuger. Kopplar bort det fysiska såväl som det psykiska och jag pratar om det berättar säger att jag blir ledsen och arg. Men jag gråter inte längre jag ska visa mig bättre och starkare tills den dagen jag inte orkar mer. Eller kanske är det precis det jag inte gör. 

Stoppa kroppen full med piller. Ta sedan ännu fler för att lindra biverkningarna. 


I have hardly slept since the day you left

Den 28 januari i år skrev jag att det känns som att mitt medlemskap i det här sammanhanget är villkorat och när som helst kan jag bli eliminerad. Jag önskar att det inte stämnde, men det var precis det som hände. Det jag fruktade mest. Det var dags för utröstning och givetvis var det min plats som försvann. Jag ströks ur protokollet, mitt namn suddades ut, min närvaro motades bort och den lilla platsen jag försvarade med mitt liv kastades överbord. Tryggheten trasades sönder och den solida marken jag stått på krossades sönder i små flisor som jag omöjligen kunde balansera på. Jag blev ostadig och tappade balansen. Yrseln kom inte enbart från den kemiska obalansen i kroppen, jag hade ingen stadig grund att vila mina trötta fötter på längre. 

Jag vet att jag kan bygga upp en egen stadig grund att stå på, även om det är isolerad och ensam. Jag vet att jag kan för jag har gjort det förut. Frågan är om jag vill, och främst om jag orkar. Jag hinner inte bearbeta det första innan det andra kastar sig över mig och bryter ner mig utan förvarning. Alla dessa år, all denna tragik. Ingen kraft, motivation eller ork kvar. Jag är tom och det finns inte längre några tårar kvar. Jag är uttorkad, det ekar inombords. Jag har liksom aldrig en självklar plats någonstans. Jag hänger på och placeras någonstans i periferin där min närvaro varken gör till eller från. Alltid villkorad. Alltid. 


Du är så bräcklig, det kommer att krossa dig

Det här är vad alla har sagt om mig
Håll dig borta från elden,
gå inte ute,
bär alltid mössa

klä in dig i wellpapp för du kommer skadas,
ge dig aldrig hän

du har så veka leder,
du kommer skrapa dina knän

Upp