i don't want to be alone when these bones decay

Det är en specifik känsla i magen som vintern för med sig varje år. Den kalla luften som andas in påminner mig om all sorg som vintern alltid tar med sig när den sveper ett täcke av mörker över landet och mig. Vinterdepressionen slår till i år igen. Säsongsbundna depressioner förkortas SAD, från seasonal affective disorder, och hur ironiskt känns inte det? SAD inbränt i pannan på mig varje år. Hopplösheten slår ner mig. Och fastän det kommer varje år har jag inget skydd, huden är som avskalad efter allt annat jag kämpar med resten av året. Inga antidepressiva har någonsin hjälpt.

Jag följde med henne på hennes första strålning och är det nu jag borde vara sådär lyriskt tacksam över livet? Jag är tacksam över att hennes kropp orkade slå ut cancern med hjälp av operation och mediciner, men annars har ingenting förändrats och den där tacksamheten infinner sig inte. Kanske är jag en hemsk person, men jag är fortfarande arg och djupt sårad. Cancern vann inte heller över depressionen. På något sätt vinner den alltid.

Jag var på förhör och hur absurt är det inte att behöva berätta i detalj hur övergreppen gick till för två främlingar, varav den ena med jämna mellanrum scrollar på telefonen och chattar med någon som brottet inte angår. Den emotionella stressen är konstant för trots att det gått över ett år sedan jag anmälde kan det gå ett till innan domen sätts. Jag var tvungen att svara på frågor om intima känslor, kroppspositioner, citera exakt och om jag som lesbisk kanske ändå gett några inviter om att det skulle vara ömsesidigt. Det som tidigare varit nagelband är nu bara stora sår som resultat av en kanske mindre effektiv stresshantering. Annars kan jag inte sitta still så jag bakat flera omgångar bröd och muffins och storkok. Det kryper i kroppen av stress och ångest men det enda jag egentligen vill göra är att sova. Bara få sova utan mardrömmar. Dygn ut och dygn in tills jag är redo för livet igen. Depressionen slår ut den rogivande sömnen och ersätter den med makabra mardrömmar som etsar sig fast i kroppen. 

Psykologen pratar om att det är svårare att behandla komplex ptsd eftersom det inte finns en tydlig målbild. I mitt fall finns det inget före och efter traumat, jag kan inte jämföra hur jag var innan eller efter. Hela uppväxten är en dimma av övergrepp efter övergrepp. Det finns ingen målbild för jag vet inget annat än det här, det finns ingen ångestfri kropp att sträva efter för jag har aldrig upplevt det och det är otroligt svårt att sträva efter något så abstrakt som att vara symptomfri. Hur sorgligt är inte det egentligen. 

27/10 - 17

Inatt drömde jag att jag dödade honom. Jag satt över honom och ströp honom med mina bara händer. Han kippade efter andan, bara hans ögonvitor syntes och jag stärkte mitt grepp för att till slut få honom bli livlös. Han hade, som i de flesta av mina drömmar, dykt upp på ett offentligt ställe för att träffa mig. Jag blev rasande, skrek, grät och det slutade med hans död. Jag minns att jag tänkte kommer jag ångra det här sen? men sköt undan tankarna och kände struphuvudet krossas under mina handflator. Jag la hela min tyngd mot hans hals. Senare i drömmen dök han upp igen, på ett nytt ställe. Han överlevde och den här gången kunde jag inte göra något annat än att passivt bevittna hans närvaro. 

Varje natt i två veckor har jag drömt mardrömmar som dessa och jag är så fruktansvärt utmattad. Vi har smått börjat med exponeringsbehandling i terapin också, vilket bara ökar ångesten, oron och stressen. Orken och livslusten sinar och jag vet inte hur länge till jag kan stå emot alla konstanta impulser. Jag vet inte hur länge jag ska orka med den här intensiva ångesten, sorgen. 

Är det någon som fortfarande läser? Har ni något fint eller uppmuntrande att berätta?

they say that things were simple then, although i don't remember when

Allt sätts i perspektiv när ett cancerbesked kommer. Min rätt att stå upp för mig själv, min rätt att bli respekterad och lyssnad på känns plötsligt så jävla irrelevant. Allt sker på bekostnad av min självrespekt men vad fan spelar det för roll när döden är runt hörnet. Samtidigt drar ni incestskämt i min närvaro, reproducerad våldtäkskulturen med hot om sexuellt våld när ilskan stiger er över huvudet. Jag är rädd. Konstant jävla livrädd. För både livet och döden. 

Hon är frisk nu men på kroppen pryder decimeterstora ärr där det suttit bröstvävnad och en tumör. Jag sörjer något som inte har skett och tänker på dessa månader jag gått ovetandes om att hennes kropp kämpade mot döden. Allt annat är trivialt. Samtidigt kan jag knappt resa mig för kroppen är så utmattad och psyket så omtumlat att det känns som att det aldrig ska bli bra igen. Mitt uppe i allt vänder ni mig ryggen ännu än gång. Sociala medier svämmar över av kampanjer som ska belysa det sexuella våldet men jag vågar inte delta för har inte ens min närmsta familj min rygg vet jag inte hur jag ska orka. Vill skrika ut hans namn, vill ringa varenda släkting, lämna ut hans uppgifter, vill att alla ska veta vilket svin han är. Men jag är inte beredd att möta konsekvenserna, för vi alla har sett hur det går när offer anmäler eller talar ut om sina förövare. Det är reella konsekvenser som kan göra livet allt mer jävligt om en inte har någon som håller ens rygg. Jag ser upp till varenda en av er som vågar stå på er, vågar berätta sanningen. Jag hoppas att någon håller er hand. 

Jag sörjer en tid jag aldrig fick. Det barn jag aldrig fick vara för att det sexuella våldet tog över allt vad en barndom ska vara. Det finns ingen tid som varit enkel, ingen oskyldig barndom, ingen villkorslös kärlek, inga oskuldsfulla lekar eller ögon fulla av liv. Jag sörjer det jag aldrig fick uppleva. Jag har fått mitt liv förstört, det värsta för honom är att jag skickar tillbaka ett födelsedagskort. Män behåller sina statusfyllda platser inom media och högt uppsatta positioner inom diverse olika yrken. Vad är det värsta som händer för dem? När är det förövarna som ska lida?



Upp