15/1 - 19

Vi ersatte lysröret i badrummet med en vanlig glödlampa. Det kalla blåa ljuset gjorde verkligheten alldeles för skarp. Så nu stirrar jag på spegelbilden i ett mjukt gult ljus i stället. Kanske i en tafatt förhoppning att linda in smärtan i något mjukare som inte fick ansiktsdragen att se så spända ut. Sudda ut linjerna och göra något fult lite finare. Inte i ett försök att romantisera, snarare att göra det lite mindre smärtsamt. News flash: det funkade inte. Jag famlar med självhatet i ett dunkelt ljus, men de är likt förbannat samma känsla. 

Jag kan liksom inte linda in det mer. Spola tillbaka ett, två, tre, fyra, fem, till och med sex år tillbaka i tiden för det är där det känns som att jag hamnat. Tillbaka på ruta ett. Eller kanske ännu längre bak för nu är allt jag slitit för som raderat. Terapitimmarna förgäves. Insikter bortglömda. Genombrott blir bakslag. Jag har gjort så gott jag kunnat. Slitit och kämpat mig blodig för ett inre lugn jag aldrig riktigt lyckas nå. Jag vet inte ens hur det känns. Jag har gjort så gott jag kunnat och jag är så himla trött nu. Jag har använt varenda färdighet, varje tips och tricks och gått emot alla destruktiva känslor i så många år nu. Jag har verkligen försökt, men nu är jag så fruktansvärt trött. Jag har ingen energi att kämpa emot det längre, så jag släpper allt bättre vetande och resignerar. 

11/1 - 19

Vart går gränsen mellan riskbeteende och att utmana sina rädslor? Jag har alltid fått kritik från vården på grund av att jag uteslutit nära relationer med män ur mitt liv. Fastän jag gång på gång upprepat att det inte är ett problem för mig, snarare ett hälsosamt val jag gjort. Män har alltid varit lika med förövare, så varför skulle jag välja att åter gå in i en relation med en man, oavsett relationens karaktär? Men det har blivit symptomstämplat om och om igen, från psykolog efter psykolog. Undvikande handlade det om, enligt dem.

Så jag gav det en chans. Började jobba som assistent åt en äldre man. Vi klickade och jag kände ändå att jag hade kontrollen i och med rollen som vårdare och vårdtagare. Jag skapade även en vänskapsrelation med en man som försåg mig med kultur, utmanade mitt intellekt och som jag kunde ha intressanta och djupa samtal med. Som berömde mitt sätt att tänka, min hjärna, och inget annat. Samtidigt fanns en förståelse för den ohälsa vi båda bar på.

Men så brast det ändå. Ett slag i ansiktet. Sexualiseringen. Det faktum att jag inte kommer ifrån att jag läses som en ung kvinna av män oavsett hur mycket jag anstränger mig för att utstråla androgynitet och asexualitet. Han bröt kontakten och pratar om konsekvenser han är rädd för. Fantasin springer iväg, vilken typ av konsekvenser? Vad hade kunnat hända? Han menar att jag utmanar hans val av att leva i celibat. Min PTSD löper amok bara av tanken på vad som hade kunnat hända. Över att jag uppernbarligen inte kan läsa signaler eller situationer. Över en förlorad relation. Över att jag kanske borde skylla mig själv. 

Mamma erkänner sin skuld i arvet hon förde vidare i form av destruktiva relationer och trauman. Hon fick aldrig se en hälsosam vuxen relation som barn, och det fick inte jag heller. Trauman går i arv. Det är som att specifika beteendemönster tagit sig in i vårt dna. Sättet att agera är biologiskt, förutbestämt. Och fastän jag inte tror på ett sånt sätt att tala om kroppen så kan jag inte låta bli att känna att det här är något jag är maktlös inför, att det bara fortsätter att reproduceras. Men kanske skyller jag bara ifrån mig. Lägger skulden på någon påhittad avvikelse i mitt arv. Hon skrattar när jag kallar mig själv för en shit magnet. Hon säger ”är inte det ett typiskt drag för oss?”. Det är det, och jag har ingen jävla aning om hur jag ska bryta cirkeln.

Jag vet inte vad jag gör för fel, men det måste vara jag som väcker något hos människor. Lockar och provocerar genom min existens. Det enda logiska är att det ligger hos mig, att det är mitt fel. 

För jag är den enda gemensamma nämnaren hos alla de idioter jag råkat ut för. 
Pedofilerna, våldtäktsmännen, sexisterna och homofoberna. 
Kvinnomisshandlarna och alkoholisterna. 
Narkomanerna. 
De sjuka likväl som de friska. 

Och om det här var ett omedvetet desperat försök att finna en fadersfigur så kan vi ju alla enas om att jag misslyckades fatalt. 

9/30 - 18

Jag är tillbaka i en välbekant strategi, dock kanske en av de mer hälsosamma av de jag tenderar att återkomma till. Jag flyr, som vanligt, men denna gång genom konstant sysselsättning. Jag jobbar sex dagar i veckan, har skrivit C-uppsats, två tentor och engagerat mig fackligt - samtidigt. Jag arbetar mig sjuk, och nu när jag är däckad i förkylning förstår jag varför. Är jag sysselsatt hinner jag inte tänka och känna efter, reflektera, vända och vrida. Som vanligt händer det allt för mycket runt omkring mig. Vissa saker kan jag inte yttra på grund av säkerhetsrisk och det gör mig paranoid och rädd. Många relationer går i kras och vuxna människor jag har växt upp med vänder både mig och min familj ryggen genom att ta förövarens sida. Mamma räknar upp person efter person som väljer att umgås med honom istället för henne. Personer som från början var hennes vänner. Personer som sett mig växa upp och vet min sjukdomshistoria. Utan att tveka köper de hans offerroll. Även om det på något sätt är skönt att veta vart de står så är det som en kniv i ryggen varje gång. Svek efter svek. Samtidigt hotar migrationsverket att avsluta livet för de som står mig så himla nära, delar av min familj som gör att det värker i hjärtat av kärlek. Så jag följer med på intervjuer, utfrågningar som är till för att ställa dem till svars, de letar efter fel i berättelsen så att de kan peka på dokument och hänvisa till påstådda lögner. Jag passar barnen medan mamman utsätts för mental tortyr i ett av kontorsrummen. Sysselsätter oss i det så kallade lekrummet med ett tiotal andra barn som är lyckligt ovetandes om hur framtiden står på spel. 

Men jag klarar inte av att tänka på allt det där. Det blir för mycket, för intensivt och för känslostormande. Så jag sysselsätter kropp och hjärna tills jag inte orkar mer. Tills jag kollapsar i sängen med varje muskel i värk, ett sprängande huvud och ögon som inte klarar av att vara öppna en sekund till. Det är effektivt, det funkar. Jag är så slut både fysiskt och psykiskt att jag inte orkar ägna en enda tanke åt allt det där andra. Fullt fokus på att hjälpa andra inom jobbet och vara högpresterande i skolan. Men det finns en gräns, som med allt annat. Jag vet problemet med denna strategi, jag vet riskerna och konsekvenserna och trots det är det nog ändå en av de mer hälsosamma sätten för att stå ut. För denna typ av flykt är något samhället premierar. Högpresterande, effektiv, alltid redo att ställa upp. Jag anses frisk eftersom jag är aktiv och inte passiv. För lagom med stress gör en ju bara extra motiverad, right? Fuck u. 

Jag vet allt det där, är kritisk mot samhällets alldeles för höga ribba, vet hur sjuk människor blir av den - men vad ska jag göra istället? Hur ska jag klara av att deala med allt när det aldrig är lugnt runtom mig? Inom mig. 

Upp