Jag är allt på spektrumet förutom någonting fullt ut

Jag förnekade min transidentitet så himla länge. Orkade inte med ännu en sak som skulle få folk att höja på ögonbrynet åt mig. Att vara en lesbisk sönderskuren ptsd-borderline freak utan stabila relationer med alkoholmissbruk och trassliga arbetarklass hemförhållanden räckte liksom, jag orkade inte deala med fler faktorer. Jag förnekade den intensiva dysforin jag kände så fort någon tilltalade mig som hon eller kvinna och intalade mig själv att det handlade om att jag umgicks med ett flertal transpersoner som gjorde att jag bara ville "passa in" för en gångs skull. Allt det tillsammans med att jag alltid kände mig distanserad till min kropp gjorde att jag skjöt bort tankarna och undvek att ta mig själv på allvar när det kom till min identitet.

I takt med att jag började prata om allt i min barndom och allt jag utsatts för så började min kropp sakta men säkert börja kännas som min. Jag hade slutat att använda sex som självskadebeteende och började bearbeta mina trauman. I och med den långa och otroligt intensiva och fruktansvärda processen (som jag fortfarande är mitt uppe i) började jag ta min dysfori på allvar och kände att det var min tur att börja definera mig själv, ta makten över min kropp och inte låta någon annan bestämma över den. 

Jag har fortfarande inte en benämning som jag identifierar mig med, men den bästa är genderqueer. Jag är inget kön. Jag är ingenting och allting. I vissa kläder har jag tighta sportbehåar för att bli så plattbröstad som möjligt, vissa gånger har jag urringade linnen. Jag är icke-binär och jag är en kombination av både man, kvinna och allt däremellan. Jag är allt på spektrumet förutom någonting fullt ut. Och jag lever i ett samboskap som tillåter mig att vara precis allt det. Här är tre av fyra transpersoner och vi stöttar varandra i den dagliga tvångsköningen vi får utstå, backar varandra i våra fighter, peppar för att stå upp för oss själva i binära rum och normer. 

Fastän samhället dagligen talar om för mig hur fel och obegriplig min kropp är så har jag aldrig varit såhär trygg i mig själv vad kommer till könsidentitet och genusuttryck. 


its not a fact it's an act to keep the roles intact

När jag först vågade sätta namn på min könsidentitet, efter flera år av att få ångest av att läsas som kvinna, kände jag en styrka jag aldrig känt förut. Min kropp har aldrig känts som min egen för det är så många som tagit den ifrån mig. Jag har alltid känt en distans till min kropp, känt dysfori när jag tittat i helkroppsspeglar. Inte på grund av brösten och fittan utan för att det har känts så absurt att något som är så kopplat till att vara Jag inte har varit mitt. Jag har skadat min kropp på så många sätt i mitt liv utan att riktigt förstå att det är min kropp jag gjort så mot. Det kanske låter konstigt för någon som inte känt detsamma, men det är en dissociasion som alltid varit närvarande. Min kropp har aldrig varit min. 

Förrän nu. 

Genom att sätta ord på min inre känsla av identitet så tog jag tillbaka lite av mitt självbestämmande. Jag kunde connecta med min kropp på ett annat sätt och känna en styrka av att ta tillbaka matken, om än lite i taget. Den enda som bestämmer över det här kroppen från och med nu är jag. Jag känner att det är fan min tur. Det var så befriande att säga orden och lättnaden var enorm, större än jag någonsin anat.  

jag är gender fluid
jag är inte kvinna
 
 
Men med den känslan följer också sorgen över vad jag faktiskt gjort mot mig själv. Hur jag misshandlat mig själv på så många sätt. Det är så upprivande sorgligt att det andra gjort mot en skapar ett så starkt självhat medan de som fötjänar det inte får några konsekvenser alls. 


ventilationsutrymme

Hur fan börjar man en sån här blogg egentligen? Är ganska nervös tbh, har aldrig blottat mig själv på det här sättet förut. Men hoppas på att det ska ge mig något slags ventilationsutrymme och kanske även kan ge tröst åt någon annan. Vet vilket värde det finns i att hitta andra att identifiera sig med. 

Jag har bloggat förut men har aldrig vågat berätta någonting av värde där för jag har ingen aning om vilka som läser och det skapar bara en oro i bröstet som jag inte orkar ta itu med. Så jag börjar om, anonym till att börja med, och det är väl bara att köra igång i guess. Jag kommer att skriva om dåtid och nutid, blandat med texter jag skrivit förut men inte vågat dela med mig av, dikter och känslor och tankar nedskrivna i affekt. 


Kort om min sjukdomshistoria: 
Min barndom är präglad av sexuella övergrepp av min pappa (benämd som M för jag ser honom inte som min pappa längre) som slutade först när jag var 18 år. När jag var elva insåg jag vad det intensiva obehaget i kroppen stod för i hans närhet. Jag kunde sätta ord på vad det var han gjorde mot mig och den instikten var så otroligt smärtsam att jag började skära mig, sluta äta, revoltera och sluta prata. Jag berättade det för min närmaste vän i samma veva, men annars var jag tyst som muren och sa aldrig någonting. Samma år som övergreppen slutade, i samband med att jag flyttade hemifrån och inte längre var beroende av hans föräldrarskap, blev jag drogad och gruppvåldtagen på en hemmafest. Jag blev inte betrodd när jag försiktigt försökte prata om det vilket resulterade i att jag började tvivla på mig själv ännu mer och även förlorade förmågan att prata alls om annat än vardagliga saker. Selektiv mutism stod det senare i mina journaler. 

Några månader senare fick jag kontakt med öppenvården efter några nätter på en sluten psykiatrisk avdelning. Det allra första bedömningssamtalet var så upprivande och omskakande att jag sprang ut ur rummet när personen pratat klart. Jag grät inte, men hela min kropp skakade när jag försökte tända cigaretten. Skolkuratorn som gjort mig sällskap dit sprang ifatt mig och försökte krama om min skakiga kropp. Mina armar hängde bara längs sidorna. Jag var i ett apatiskt upplösningstillstånd. Hon ville följa med mig hem för hon ville inte lämna mig ensam i det skicket. Jag hävdade att jag bara behövde vara ensam. Jag åkte hem, själv, och ett dygn senare vaknade jag på sjukhuset med hjärtmonitor, slangar och nålar. Svart i munnen av flytande kol jag tvingats dricka. Men jag minns knappt mer än psykiatrikern som kom in och frågade om jag tänkte göra såhär igen om de skickar hem mig. Jag hånskrattade och svarade förmodligen

Efter självmordsförsöket blev jag snabbt diagnostiserad med Borderline och fick börja DBT (dialektisk beteendeterapi) och några år senare fick jag PTSD-diagnosen och påbörjade en Prolonged Exposure-behandling mot PTSD:n. Min terapeut avbröt behandlingen för att jag blev alldeles för dålig och jag valde att inte återuppta den för det var bara som att återtraumatiseras. Jag hatade den behandlingen, den var hemskt. 

För några månader sedan ställe min mamma frågan jag aldrig trodde att jag skulle behöva svara på. 

Har din pappa gjort någonting mot dig som han inte borde?

Min välbevarade hemlighet var avslöjad och familjen har sagt upp kontakten med honom. Reaktionerna därefter har varit osunda, obehagliga, tysta och förnekande. För mig har det bara blivit värre efter att allt kom fram, för det är så mycket nytt jag behöver förhålla mig till och min PTSD är värre än någonsin. Jag har kämpat mot vården sedan dess som bara erbjuder mig samma PTSD-behandling som jag tidigare avbröt, och jag vägrar att gå den igen. Jag behöver hjälp, men inte den sortens hjälp. Efter åtaliga frustrerande samtal har jag iallafall börjat träffa mottagningens kurator. jag har träffat henne två gånger so far och där står jag nu och det återstår att se vad det leder till. Punkt. 


Upp