i don't want to be alone when these bones decay

Det är en specifik känsla i magen som vintern för med sig varje år. Den kalla luften som andas in påminner mig om all sorg som vintern alltid tar med sig när den sveper ett täcke av mörker över landet och mig. Vinterdepressionen slår till i år igen. Säsongsbundna depressioner förkortas SAD, från seasonal affective disorder, och hur ironiskt känns inte det? SAD inbränt i pannan på mig varje år. Hopplösheten slår ner mig. Och fastän det kommer varje år har jag inget skydd, huden är som avskalad efter allt annat jag kämpar med resten av året. Inga antidepressiva har någonsin hjälpt.

Jag följde med henne på hennes första strålning och är det nu jag borde vara sådär lyriskt tacksam över livet? Jag är tacksam över att hennes kropp orkade slå ut cancern med hjälp av operation och mediciner, men annars har ingenting förändrats och den där tacksamheten infinner sig inte. Kanske är jag en hemsk person, men jag är fortfarande arg och djupt sårad. Cancern vann inte heller över depressionen. På något sätt vinner den alltid.

Jag var på förhör och hur absurt är det inte att behöva berätta i detalj hur övergreppen gick till för två främlingar, varav den ena med jämna mellanrum scrollar på telefonen och chattar med någon som brottet inte angår. Den emotionella stressen är konstant för trots att det gått över ett år sedan jag anmälde kan det gå ett till innan domen sätts. Jag var tvungen att svara på frågor om intima känslor, kroppspositioner, citera exakt och om jag som lesbisk kanske ändå gett några inviter om att det skulle vara ömsesidigt. Det som tidigare varit nagelband är nu bara stora sår som resultat av en kanske mindre effektiv stresshantering. Annars kan jag inte sitta still så jag bakat flera omgångar bröd och muffins och storkok. Det kryper i kroppen av stress och ångest men det enda jag egentligen vill göra är att sova. Bara få sova utan mardrömmar. Dygn ut och dygn in tills jag är redo för livet igen. Depressionen slår ut den rogivande sömnen och ersätter den med makabra mardrömmar som etsar sig fast i kroppen. 

Psykologen pratar om att det är svårare att behandla komplex ptsd eftersom det inte finns en tydlig målbild. I mitt fall finns det inget före och efter traumat, jag kan inte jämföra hur jag var innan eller efter. Hela uppväxten är en dimma av övergrepp efter övergrepp. Det finns ingen målbild för jag vet inget annat än det här, det finns ingen ångestfri kropp att sträva efter för jag har aldrig upplevt det och det är otroligt svårt att sträva efter något så abstrakt som att vara symptomfri. Hur sorgligt är inte det egentligen. 

27/10 - 17

Inatt drömde jag att jag dödade honom. Jag satt över honom och ströp honom med mina bara händer. Han kippade efter andan, bara hans ögonvitor syntes och jag stärkte mitt grepp för att till slut få honom bli livlös. Han hade, som i de flesta av mina drömmar, dykt upp på ett offentligt ställe för att träffa mig. Jag blev rasande, skrek, grät och det slutade med hans död. Jag minns att jag tänkte kommer jag ångra det här sen? men sköt undan tankarna och kände struphuvudet krossas under mina handflator. Jag la hela min tyngd mot hans hals. Senare i drömmen dök han upp igen, på ett nytt ställe. Han överlevde och den här gången kunde jag inte göra något annat än att passivt bevittna hans närvaro. 

Varje natt i två veckor har jag drömt mardrömmar som dessa och jag är så fruktansvärt utmattad. Vi har smått börjat med exponeringsbehandling i terapin också, vilket bara ökar ångesten, oron och stressen. Orken och livslusten sinar och jag vet inte hur länge till jag kan stå emot alla konstanta impulser. Jag vet inte hur länge jag ska orka med den här intensiva ångesten, sorgen. 

Är det någon som fortfarande läser? Har ni något fint eller uppmuntrande att berätta?

igår och idag

Jag känner mig så patetisk när jag smyger ut ur lägenheten 03:15 för att ingen av mina sambos ska höra, åker hissen till bottenvåningen och hulkgråter på innergården med en cigg i handen. Jag vet inget annat sätt att hantera det på. Så jag röker två stycken på rad för att sedan smyga tillbaka in i lägenheten, tvätta ansiktet med kallt vatten för att svullnaden på ögonlocken ska lägga sig. Jag hatar att vara i mitt eget sällskap för det finns inget stopp på tankarna, men jag står inte heller ut att vara kring andra.

Jag är mer patetisk när jag morgonen efter packar min väska och går så snabbt benen bär bort från lägenheten. Solen skiner men jag kunde inte bry mig mindre. Sätter mig i skuggan av ett träd med musik i öronen och bara sitter. Påstår att jag bara ska "samla tankarna" men egentligen vill jag bara fly. Men jag kommer aldrig bort, för minnena är alltid med mig. Jag vet att det är elakt och destruktivt att dra mig undan, men jag vet inte vad jag annars ska göra när jag är så fruktansvärt övertygad om att ni har det roligare, bättre och mer kärleksfullt utan mig och era gemensamma skratt och omfamningar blir som ännu ett bevis på hur ensam jag är. Jag vet att jag borde ty mig till er och berätta vad som tynger mig men jag är på havets botten och ni vid ytan, jag kan omöjligen nå. Så det här blir enda lösningen för att undkomma ännu en panikångestattack. Men det fungerar inte, jag undkommer inte ångesten hur långt jag än går. Så det slutar med att jag sjunker in i ännu ett bottenlöst hål. Min kropp är totalt passiv och jag kan inte röra mig, samtidigt känner jag en fullskalig panikångestattack inom mig. Men jag kan inte förmå att släppa ut det. Jag är helt oförmögen. Jag försöker prata men får enbart fram några stammande bokstäver. Tills det brister och paniken sipprar ut genom varje por. Jag skriker. Det skriker i mig. Alla framgångar känns totalt onödiga - för jag hamnar ändå alltid här igen. 

Det är så mycket i min historia som tar tag i mig och totalt brottar ner mig till marken. Binder fast mig så jag är oförmögen att röra mig. Det är så mycket att inte ens våldtäkter ryms att prata om, det får inte plats. Varken i tankeverksamheten eller i terapirum. Istället blir det kroppsligt och jag vägrar beröring, står inte ut vid åsynen av mig själv och bara att duscha är ett projekt fyllt av har skam och äckel.

Efter att ha skurat köket kliniskt rent tills jag fick russinfingrar och dammsugit hela lägenheten känns det iallafall inte lika äckligt utanpå som inuti.

Upp