igår och idag

Jag känner mig så patetisk när jag smyger ut ur lägenheten 03:15 för att ingen av mina sambos ska höra, åker hissen till bottenvåningen och hulkgråter på innergården med en cigg i handen. Jag vet inget annat sätt att hantera det på. Så jag röker två stycken på rad för att sedan smyga tillbaka in i lägenheten, tvätta ansiktet med kallt vatten för att svullnaden på ögonlocken ska lägga sig. Jag hatar att vara i mitt eget sällskap för det finns inget stopp på tankarna, men jag står inte heller ut att vara kring andra.

Jag är mer patetisk när jag morgonen efter packar min väska och går så snabbt benen bär bort från lägenheten. Solen skiner men jag kunde inte bry mig mindre. Sätter mig i skuggan av ett träd med musik i öronen och bara sitter. Påstår att jag bara ska "samla tankarna" men egentligen vill jag bara fly. Men jag kommer aldrig bort, för minnena är alltid med mig. Jag vet att det är elakt och destruktivt att dra mig undan, men jag vet inte vad jag annars ska göra när jag är så fruktansvärt övertygad om att ni har det roligare, bättre och mer kärleksfullt utan mig och era gemensamma skratt och omfamningar blir som ännu ett bevis på hur ensam jag är. Jag vet att jag borde ty mig till er och berätta vad som tynger mig men jag är på havets botten och ni vid ytan, jag kan omöjligen nå. Så det här blir enda lösningen för att undkomma ännu en panikångestattack. Men det fungerar inte, jag undkommer inte ångesten hur långt jag än går. Så det slutar med att jag sjunker in i ännu ett bottenlöst hål. Min kropp är totalt passiv och jag kan inte röra mig, samtidigt känner jag en fullskalig panikångestattack inom mig. Men jag kan inte förmå att släppa ut det. Jag är helt oförmögen. Jag försöker prata men får enbart fram några stammande bokstäver. Tills det brister och paniken sipprar ut genom varje por. Jag skriker. Det skriker i mig. Alla framgångar känns totalt onödiga - för jag hamnar ändå alltid här igen. 

Det är så mycket i min historia som tar tag i mig och totalt brottar ner mig till marken. Binder fast mig så jag är oförmögen att röra mig. Det är så mycket att inte ens våldtäkter ryms att prata om, det får inte plats. Varken i tankeverksamheten eller i terapirum. Istället blir det kroppsligt och jag vägrar beröring, står inte ut vid åsynen av mig själv och bara att duscha är ett projekt fyllt av har skam och äckel.

Efter att ha skurat köket kliniskt rent tills jag fick russinfingrar och dammsugit hela lägenheten känns det iallafall inte lika äckligt utanpå som inuti.

vad var det vi sa som vi lovade att vi aldrig skulle glömma

Jag känner mig som en total klyscha när jag låser om mig och tårarna börjar rinna okontrollerat där på toaletten på psykiatrimottagningen. Jag är rädd för att du ska stå utanför och hålla koll på mig samtidigt som det är det enda jag önskar. Du avbröt samtalet tidigare än vanligt för du sa att vi kommer inte någonstans när du mår såhär och det enda jag kunde tänka var att fan nu ger du upp om mig. Jag är lämnad. Igen. Ensam.

Jag vill inte ta i dig för du stinker av depressionens stenhårda grepp kring din hals som gör dig oförmögen att duscha. Samtidigt ser jag hur den kemiska hormonbalansen förändras när jag stryker dig över ryggen. Jag vill inte ta i dig för det känns som att du ska gå sönder när min handflata rör vid din ryggrad som syns så tydligt under tröjan. Samtidigt sänks dina axlar iallafall någon millimeter och stelheten minskar successivt för varje uns av omtanke mina händer förmedlar genom vänlig beröring. Jag vill inte ta tag i din hand när du omedvetet river sönder din hud i ren desperation men jag gör det ändå motvilligt för sen ber du mig hålla din hand så hårt jag bara kan så att du får känna att du existerar. Åtminstone för en stund.

Jag behöver sömn och gränssättningar och lite lugn och ro det får gärna vara tråkigt för det här är ohållbart. Jag drömmer om att jag sitter i duschen och ska självskada samtidigt som jag för en dialog med mig själv angående om det verkligen är värt det. Jag kommer fram till att det är det. Det är värt det. Jag behöver distraktion handlingskraft sovmorgon en dag i soffan utan stress jag behöver glada stunder som inte präglas av rädsla och ångest. Det är triggers i allt och jag är så utmattad att varje steg är en kamp mot den oundvikliga kollapsen.

I en totalt svartvit värld är det enda jag önskar fraktioner av svaga färger.


8/4 - 17

Ångesten vägrar släppa. Den har satt sina klor i mig och vägrar släppa taget och sluta riva. Hemska minnen centreras inte längre kring nätterna utan även i vaket tillstånd ser jag dom rusa förbi och de lämnar rödmålade handavtryck efter sig så att jag ska minnas varenda liten millimeter av min kropp som blivit bestulen av någon annans beröring. Jag vågar inte sitta still för det innebär att jag kommer börja tänka. Så jag springer runt i lägenheten och städar ytor som inte ens behöver städas, gör ärenden på stan fastän jag är livrädd för alla människor som rör sig runt mig. Jag försöker plugga men kan inte hålla fokus för ens en minut. Jag är så spänd i axlar och nacke att jag inte kan somna för varenda position smärtar. Allt gör ont och jag känner mig redo att ge upp. Redo att inta den trygga platsen under täcket, avsäga mig min plats inom vården och låta någon annan få deala med sina problem för jag orkar inte mer. Orkar inte bearbeta, orkar inte tänka, känna, fundera, minnas. Vill bara inte. Det skulle nästan vara en lättnad om psykologen ger upp om mig nu, för då skulle jag slippa kämpa mer. Samtidigt är jag livrädd för att hon ska släppa mig nu, men det vore kanske inte så konstigt när jag reagerar såhär på en endaste fråga som jag inte ens kunde ge ett svar på. 
Upp