8/3 - 18

Istället för att spendera 8 mars i uppslutning med andra aktivister, skrika slagord och känna gemenskap genom kampen så spenderades dagen i ett terapirum där jag för första gången berättade om gruppvåldtäkten då jag blev drogad. Kanske är det en viss kamp i sig att jobba för att bli frisk och försöka lita på sig själv i sina upplevelser, men jag hade hellre knutit näven och varit arg tillsammans med andra som står vid min sida och för kampen vidare. Det är första gången på jag vet inte hur många år som jag inte är med och arrangerar eller är med på någon demo eller event på internationella kvinnodagen. Nu sitter jag hemma under en filt och har ångest istället. Men eftersom jag hoppar på kryckor är det inte heller så lätt att ta sig ut i snöstormen, och folksamlingar är inte den bästa idén när jag har ångest. 

Det var första gången någonsin jag berättade om händelsen. Jag var 18 år och har bara små minnesfragment från kvällen eftersom någon tyckte att det var en bra idé att lägga något i mitt glas. Jag har ingen aning om vem det var, om det var de två killarna som senare våldtog mig eller någon helt annan. En föredetta vän som var med mig under den kvällen trodde inte på att jag blivit drogad och skrattade bort det, sa att det vet vi ju inte riktigt om det var det som hände. När jag försökte ta upp det under min första traumaterapi så viftades det också bort, för det går ju inte att behandla minnesluckor hävdade de. Jag blev aldrig tagen på allvar, och som vanligt tvivlade jag på min egen upplevelse. Men nu lyssnade psykologen och jag fick berätta de minnesfragmenten jag har, hur dubbelt det är att vara glad över att inte minnas våldtäkten och samtidigt känna att en totalt förlorat makten över sig själv för att en inte minns. Jag har sedan dess, under sju års tid, försökt lappa ihop natten, försökt minnas. Men det är helt svart, jag minns inte ens hur jag tog mig hem från herrgården långt ute på landet. Istället har jag skapat diverse olika scenarion om hur det hade kunnat gå till. Men det hjälper ingenting. Det som hände, hände, oavsett vilka scenarion jag föreställer mig. Tyvärr.  

Jag kan fortfarande känna den fruktansvärda smärtan jag hade dagen efter. Hur allt värkte och hur det kändes som att det brann mellan benen. Jag minns hur vännena i efterhand skrattade åt hur roligt det var att jag knappt kunde gå. Deras skratt åt mitt trauma. Sen höll jag käften i sju år, vände mig till den bekväma men dysfunktionella strategin jag alltid använt mig av. Jag vet inte hur det är meningen att jag ska kunna bearbeta saker när det bara är år efter år av våld. Vart ska jag börja? Hur vet jag vad som är strategier och vad som är personlighet? Jag vet inte vem jag är, det finns inget stabilt jag, så hur vet jag vad som är symptom och inte? Livet har varit så jävla pissigt att en gruppvåldtäkt aldrig fått utrymme att bearbetas för att det har varit andra mer akuta saker som behövde lappas ihop först. Så jävla pissigt bara.

från i torsdags

På nåt sätt hade jag hoppast och trott att det skulle kännas "skönt", att någon slags lättnad skulle infinna sig när jag sagt allt och jag kanske skulle få bekräftat att det han gjorde var fruktansvärt och fel. Olagligt, till och med. Jag har berättat de flesta av mina minnen av övergreppen nu och fick för första gången bekräftat från vården att min reaktion varit legitim och att det han gjorde var milslånga steg över ett barns gränser. Över mina gränser.  

När jag var ett litet barn var den mest tillgängliga överlevnadsstrategin att upprepa för mig själv om och om igen att det är jag som missuppfattar situationerna. Att det är jag som fyller rummet med obehag, jag som gör hans händer smutsiga, jag som tolkar fel i hans brännande blickar. Jag förstår att jag tänkte så, det är lättare att lägga ansvaret hos sig själv istället för att försöka ta in vad ens förälder gör mot en, samtidigt som en är fastlåst i en beroendesituation en inte kommer ifrån. Som hundratals läderremmar som spänner mot kroppen där de låste fast mig genom att bestämma, beordra, stjäla min röst och rätten till en egen vilja. Problemet är att den strategin går på autopilot fortfarande. Fastän jag är vuxen, har en egen vilja, börjar återfå min röst och har sagt upp kontakten med honom. Så fort minnena blir för intensiva eller påträngande finns den där strategin där, alltid tillgänglig att knocka mig medvetslös med. Lägga skulden på mig, där den inte alls hör hemma. Problemet är väl att det funkar, det är lättare att tänka att det är mig det är fel på än att acceptera det där andra. 

Psykologen försöker få mig att förstå att nu är det jag som har makten över mitt eget liv. När hon lägger fram det låter det så logiskt men fan vad känslan säger emot. Det känns inte som att jag har makt över någonting i mitt liv. Maktlös inför ångesten. Maktlös inför mamma. Maktlös inför pappa. Maktlös inför alla svin som kommer och tar för sig. Jag kapitulerar när han kontaktar mig, som att jag faller samman bit för bit varje gång. Låter henne köra över mig. Kan inte säga nej, och det utnyttjas, alltid, utan undantag. Här sitter jag trots allt, x antal år senare, går fortfarande i terapi, är fortfarande medicinerad, drömmer fortfarande mardrömmar om händelserna, släpar fortfarande på diagnoser och ångesten är fortfarande med mig dagligen. 

Hon säger också att det finns en vits med att kalla honom för pappa istället för vid hans förnamn, eftersom hans roll som förälder faktiskt gör sveket ännu större. 

Jag fick responsen jag behövde från psykologen. Hon bekräftade mig, förstod min oro, sa emot, höll med, la fram bevis efter bevis på att han är den som är skyldig och inte jag. Jag trodde att jag skulle känna en lättnad. Och det gjorde jag väl kanske till viss del, men ångesten tog överhanden ändå. För nu kunde jag liksom inte fly längre. Även om jag inte borde behöva att någon annan bekräftar mina erfarenheten så krävdes nog ändå det, och nu kunde jag inte längre återgå till min gamla vanliga strategi när jag satt ord på det och någon annan klart och tydligt sagt: det han gjorde mot dig var olagligt. Jag må vara vuxen nu men idag var det första gången någon sa det, eller ens något i närheten. Hur ska jag förhålla mig till det? Nu när mina strategier är raserade? Vart tar jag vägen nu? Hur ska jag lindra ångesten när jag står inför ett sånt bottenlöst faktum? Jag känner mig helt handfallen och avskalad. Som att allt skydd plockats bort och att jag nu står framför en folkmassa med huden avskalad. Rör ni vid mig så dör jag. 

Kanske är det precis det här jag varit rädd för. Att verkligheten skulle bli alldeles för verklig. På riktigt.  

Förinta mig själv har jag blivit expert på. 
Att min pappa förgep sig på mig från att jag var runt fem år kan jag fortfarande inte acceptera. 

6/2 - 18

"Det är sånt som händer"

Det var vad överläkaren på den slutna psykiatriska avdelningen sa när jag med skakiga händer skrev jag har blivit sexuellt utnyttjad av en släkting under hela min uppväxt på en lapp och överlämnade den till honom. Den selektiva mutismen gjorde mig oförmögen att säga orden verbalt, så jag fick skriva en lapp istället. Det var första gången jag berättade för någon inom vården. Vid den tidpunkten hade jag redan varit tyst i åtta år. Den enda som visste var min bästa vän, och nu även överläkaren på avdelningen som hade total makt över mitt liv. Över vilka mediciner jag skulle äta, när och hur jag fick gå ut, när jag skulle sova och när jag skulle äta. Det är sånt som händer var hans respons. Vad spelade det för roll om jag pratade när responsen var oförståelse och total avsaknad av empati? 

Jag fortsatte att vara tyst i tre år till efter det.

Nästa gång jag pratade om det var under exponeringsterapi mot min PTSD som hade blivit så mycket värre. Jag trodde att det hade blivit så illa det kunde bli, men behandlingen gjorde det ännu värre. Jag fångades inte upp i tid och pressades till det yttersta så att jag började dissociera dagligen, missbruka och självskada till den grad att jag behövde söka mig till akuten. De avslutade behandlingen för att jag blev för dålig. 

Jag var tyst i fyra år till.

Nu har jag börjat prata igen med min nuvarande psykolog. Vi testade exponering några gånger i form av att jag beskrev lägenheten där de flesta övergreppen begicks i detalj. Några gånger senare sa jag att jag inte klarar av det, exponering gör bara mitt mående sämre. Så nu pratar vi "bara" om det. Psykologen ställer frågor, jag svarar. Jag berättar om vad han gjorde, hur det kändes, hur jag agerade. Det är svinjobbigt och jag går alltid därifrån med en tryckande hjärtklappningsångest och vill fly från samtalsrummet ungefär var femte minut. Mardrömmarna eskalerar alltid efter ett sådant samtal och de är så makabra och vidriga att jag knappt fungerar på dagarna. Men jag hoppas att det kommer ge någonting den här gången, att det i längden kommer lindra mina symptom och att jag kan gå segrande därifrån. Jag vill inte att tystnaden ska ta över mig sådär tvångsmässigt igen, för jag vet att det alltid blir värre av det. Tystnaden har alltid varit ett enormt hinder i min tillfrisknad. Jag vill bli fri från mardrömmar, suicidtankar, självskadeimpulser, destruktiva tankemönster och flashbacks. Hela mitt liv har gått ut på att hantera alla dessa symptom och jag vill någonting annat nu. Jag vill börja leva. 

Upp