14/1 - 18

Det känns som att jag börjar tappa det på riktigt. Jag har haft en så intensiv mardrömsperiod sedan augusti och nu har det gått så långt att jag börjar få svårt att skilja på drömmar, verklighet och tankar. Vet liksom inte längre vad som har hänt, vad jag tänkt kan hända eller vad som är mardrömmar. Det välbekanta trycket över bröstet kopplat till ångest är jag övertygad är tyngden av deras kroppar. Är ute och går i min ensamhet men övermannas ändå av känslan att det är deras kroppar som tynger ner mig. Flashback efter flashback. Tyngden av deras kroppar över mig, deras svettiga pannor, händerna som syboliserar makt och våld när de slår och styr min kropp med ett stenhårt grepp. Hans blickar som klädde av mig i vad jag trodde skulle vara en trygg sfär. Allt bara kommer tillbaka, golvar mig och allt svartnar. Tappar verkligheten lite mer för varje dag känns det som. Dissociationerna börjar ta överhanden och jag vet inte hur jag ska hindra det. 

Är så fruktansvärt trött på min psykiska (o)hälsa. Trött på att må såhär, trött på att ångesten hela tiden hittar nya sätt att uttrycka sig på. Tröttheten bidrar till en viss motivation, om än svag, att förändra och börja sätta gränser för att få börja må bättre. Men mest gör tröttheten mig bara sängliggandes, helt utmattad efter ännu en natt med mardrömmar. 

7/12 - 17

Det är sprickor i huden. Ärren krackelerar som torkad jord och påminner mig om överlevnadsstrategier jag trodde jag lämnat bakom mig. Det är inte enbart spegelbilden som påminner mig om en svunnen tid utan även tankarna som är ovanligt högljudda och ska jag vara krass vet jag inte riktigt hur det är att leva utan självskadeimpulserna och självmordstankarna. Skillnaden är väl att det inte ännu är planer och jag hoppas att det så förblir. 

Vi fastlåsta i ännu en ohanterlig situation. Det hände igen. Våra liv stannar upp för att ta hand om någon annan. Hennes sorg blir plötsligt våran att deala med och allt annat sätts på paus. Fastän vi lovade varandra att det inte skulle bli så sitter vi här igen. Med frustrerande viskningar talar vi med varandra om hur ohållbart det är. Min obefintliga gränssättning unyttjas ännu en gång och jag försöker desperat säga ifrån genom att ta avstånd för det verbala når aldrig riktigt fram när mina behov ännu en gång bortprioriteras. Både av mig själv och av er. 

Att exponeras i behandlingform känns ungefär som att köra rysk roulette med mitt eget liv. Det kan gå åt helvete men det kan också bli mycket bättre. Sist gick det åt helvete. Jag dissocierade, pulsen slog dubbelt så fort och jag kunde inte hålla fokus på det jag pratade om. Blicken flackade, meningarna blev ofullständiga. Men psykologen märkte det och vi bytte taktik. Ändå lämnade jag rummet med en ångestnivå på sjuttio av hundra. Och fastän jag har hög ångest varje dag så känner jag mig emotionellt avstängd. Jag har inte gråtit på två månader, jag reagerar inte när det dras våldtäktsskämt, kan inte riktigt ta in vad som händer eller vad som sägs. Kanske för att det har varit så många negativa händelser som överlappat varandra så att kroppen stängde ner det emotionella systemet för att den helt enkelt inte klarade av mer. Men det gör mig orolig, för jag vet inte vad jag ska göra åt det. Tidigare gick jag runt i det här tillståndet i vad som kändes som en evighet och jag grät inte på flera år. Det var på något sätt en vinst att åter få kontakt med känslorna för att kunna reda ut vad de bottnade i. Nu är jag rädd att jag är tillbaka där och jag är helt handfallen inför hur jags ka lösa det. 

Jag blev dumpad
Mamma fick cancer
Jag påbörjade en exponeringsbehandling
Anmälan mot min förra roomie sattes igång och jag var på förhör hos polisen
Mardrömmarna har varit extremt intensiva
Den nya inneboende tog stormsteg över våra gränser
Skolan är extremt intensiv och jag har klasskompisar som diskuterar pedofili som en sexualitet

Allt inom loppet av tre månader. Kanske inte så konstigt att kroppen säger ifrån?

20/11 - 17

Idag började exponeringen i behandlingen. Det har inte blivit av tidigare för det har kommit andra saker i vägen. Som polisförhör och cancerbesked som har varit mer behövliga att prata om. Men idag började vi. Vi började relativt enkelt med att jag om och om igen fick beskriva hans lägenhet i detalj. Den lägenhet som jag har flest minnet ifrån, där övergreppen är mest tydliga. Även om jag inte vet exakt när det började så är det på den platsen där jag minns flest gånger. Den här behandlingen är verkligen anpassad efter mig och vi går långt utanför regelboken om hur en exponeringsehandling ska gå till. Detta för att jag testat regelboksversionen, och det gick inte bra. Min nuvarande psykolog har bekräftat precis det som jag kände under de månaderna jag gick behandlingen - jag blev återtraumatiserad. En vårdskada benämner hon det som. Detta gör den nuvarande behandlingen betydligt svårare då jag inte bara är traumatiserad av händelserna i sig, utan även av de terapisessionerna jag genomled. Det var många faktorer som gjorde att jag blev betydligt sämre och vården i den kommunen fångade inte upp mig förrän det var för sent. Det var först när upprepade besök på akuten på grund av självskador som de avbröt terapin. Då låg jag högst på ångestskalan och lämnades där utan någon som helst uppföljning. 

Jag är otroligt tacksam över att det ser annorlunda ut nu och att min psykolog verkligen förstår hur svårt det här är för mig och att hon lägger upp en plan utefter det. Hon är väldigt mån om att inte köra över mig eller göra det för jobbigt för mig, Vilket är en svår aspekt i sig då den här sortens behandling lite går ut på att det ska bli jobbigt. Själva exponeringen höll på i en halvtimme och det gick förvånansvärt bra ändå, bättre än förväntat. Jag lyckades fokusera helt på att mentalt gå runt i alla rummen i lägenheten och beskriva hur det såg ut. Jag lyckades mota bort minnen kopplade till rummen och lägga all fokus på rätt ställe, och ångesten minskade trots min skeptiska inställning grundad i tidigare erfarenheter. Jag dissocierade inte utan var kvar i samtalsrummet, både fysiskt och psykiskt. Det var efteråt det blev jobbigt. När exponeringen var klar kom allt annat ifatt. Minnen från händelser, på honom, på den tidigare behandlingen. Tankar kring att den här exponeringsbehandlingen är en så lång process (ännu längre än vanligt eftersom vi börjar med "enkla" minnen), hur mycket det kommer krävas av mig och hur ångesten förmodligen kommer att vara konstant under tiden. Hopplösheten, åter igen. Känslan av att jag vill inte. Jag fastnar i tankegångar om att det inte är rättvist, att jag inte borde behöva göra det här. Det är han som borde sitta i den stolen och plågas, inte jag. Men jag vet också att såna tankar inte leder någonstans och jag sitter fast i skiten hur mycket jag än önskar att det vore annorlunda och hur orättvist jag än tycker att det är. Det är väl det som kallas acceptans antar jag. 

Tanken på att behöva göra om det här med faktiska minnen av övergreppen skapar panikkänslor och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Det kommer aldrig att vara ett bra läge att göra det här, men det finns betydligt sämre lägen. Vilken situation är jag i nu? 

Jag ska försöka att inte gräva för mycket i det, men samtidigt inte undvika tankarna. Undvikande är en av de mest framträdande symptomen har jag hört.

Undvik undvikandet. 

Upp