18/7 - 19

Jag skriver noveller om mobbning och självmord när jag är nio. Om rödsvullna och blodiga armar när jag är elva. Ur en tioårings ordförråd skriver jag sagor om klasskillnader, barnmisshandel och sorg. Alltid med små omskrivningar som jag hoppas ska maskera att det egentligen handlar om mig, ifall någon skulle hitta skrivböckerna som alltid legat väl gömda. Jag byter ut ett namn, antal syskon eller födelsestad. Men egentligen var nog omskrivningarna inte alls särskilt genomtänkta för kanske ville jag innerst inne att någon skulle fatta att det handlade om mig ändå.

Jag var så arg. Jag skrev i versaler och innan jag ens fyllt tvåsiffrigt var dagböckerna fulla av vädjan, desperation, självmordstankar och självhat. Utropstecken efter utropstecken.

I sexan lärde jag mig den dyrbara läxan att tystnadsplikten är till för att brytas. Min allra högst verbala vädjan efter hjälp kanske var vad som ledde mig till att lämna över telefonluren till mamma den där dagen. Samtalet som bröt tystnadsplikten och som skulle komma att förändra allt. Kanske gav jag helt sonika upp. Förstod att det bara skulle fortsätta ringa om jag lät bli att svara. Mina skrik och mitt utåtagerande förvandlades istället till mutism och självskador. Jag försökte med alla medel jag hade att förmedla till omvärlden hur jag led, men det resulterade bara i en vuxenvärld som svek utan att agera. Så jag bytte taktik. Jag höll käften istället och allt det där som tidigare yttrade sig i bråk, slag och skrik tog jag ut på mig själv. Det började med slöa skolsaxar men eskalerade snabbt.

Genom åren har jag växlat taktiker för att försöka stå ut med kaoset. Det ena värre än det andra. Men en sak består. Den konstanta faktorn är en svikande vuxenvärld och det känner jag fortfarande trots att jag sedan länge anses som vuxen själv. Så mycket som hade kunnat förhindras. Det hade aldrig behövt gå så långt som det gjorde om någon bara hade besvarat, lyssnat, frågat. Jag fortsätter att sörja alla de där åren som försvunnit i ångestdimmor, sörjer hur det hade kunnat vara. Sörjer att jag skrev sagor om självmord som nioåring.

Upp