No, I'm hauling up no white flag. No, but I'm sending out the troops

En hand runt min midja som börjar smeka mig över ryggen. Han drar mig närmare sin kropp och lutar huvudet på mitt ena bröst samtidigt som han försvarar sig med att "det här är inte tafs, jag är ingen såndär snuskgubbe, jag har ju själv två döttrar". Varje chans han får är han fysisk mot mig och medan han letar efter min hand så att han kan kyssa den så förbereder han ett försvarstal om att det här är helt okej, jag gör ingenting fel. Egentligen är det han som är i underläge, för jag är på jobbet och han är en gammal man i behov av vård. "Det är så roligt att leka med snoppen när du är här" säger han efter att jag tvättat hela hans kropp med tvål och vatten, inklusive skrevet. 

Efteråt smyger jag in i tvättstugan för att ta djupa och långa andetag för att hindra tårarna och trycka ner den stigande paniken. Det passar sig inte att få panikångest nu när jag är på jobbet. Jag är i ett sånt jävla underläge fastän jag har ett fysiskt övertag. 

Flashbacks at its finest, jag såg så mycket av M i honom. Försvar som "men jag sa ju att jag älskade dig" innan händerna rörde vid det lilla barnet spelades upp i huvudet om och om igen. En dotter eller två kommer inte stoppa dig från att agera på dina sexualiserade impulser, det vet jag av erfarenhet. Händerna började skaka och benen ville inte bära mig längre där jag stod och tog stöd mot tvättmaskinen. Men det passar sig inte att få panikångest på jobbet så jag biter ihop och jobbar i fem timmar till innan jag får lämna avdelningen och släppa allt. 

Det kändes som att han visste exakt vad han gjorde och att det var fel eftersom han garderade sig med försvar varje gång. Som om han övertalade sig själv om att det var okej. Det var inte okej. PTSD:n skjöt i höjden och bevisade än en gång hur traumatiserad min hjärna och kropp är. Jag reagerar fysiskt när det händer. Dissocierar, skakar, tappar andan och minnesbilder fladdrar framför ögonen som ett återupplevande för jag kan inte skilja minnen från nutid. Jag glömmer bort var jag befinner mig och rädslan är övertygad om att det sker nu, jag är i livsfara. Hur ska jag kunna tro något annat när män hela tiden anser att det är okej att ta för sig av andras kroppar? Jag vill inte behöva stå ut med det här. Jag klandrar inte diagnosen för att den är så jävla intensiv, jag klandrar alla som förstört mig så pass mycket att det här är resultatet. Det är inte okej. 

Upp