27/10 - 17

Inatt drömde jag att jag dödade honom. Jag satt över honom och ströp honom med mina bara händer. Han kippade efter andan, bara hans ögonvitor syntes och jag stärkte mitt grepp för att till slut få honom bli livlös. Han hade, som i de flesta av mina drömmar, dykt upp på ett offentligt ställe för att träffa mig. Jag blev rasande, skrek, grät och det slutade med hans död. Jag minns att jag tänkte kommer jag ångra det här sen? men sköt undan tankarna och kände struphuvudet krossas under mina handflator. Jag la hela min tyngd mot hans hals. Senare i drömmen dök han upp igen, på ett nytt ställe. Han överlevde och den här gången kunde jag inte göra något annat än att passivt bevittna hans närvaro. 

Varje natt i två veckor har jag drömt mardrömmar som dessa och jag är så fruktansvärt utmattad. Vi har smått börjat med exponeringsbehandling i terapin också, vilket bara ökar ångesten, oron och stressen. Orken och livslusten sinar och jag vet inte hur länge till jag kan stå emot alla konstanta impulser. Jag vet inte hur länge jag ska orka med den här intensiva ångesten, sorgen. 

Är det någon som fortfarande läser? Har ni något fint eller uppmuntrande att berätta?

Upp