från tidigare

Tänkte gå in här och skriva att det känns lite lättare att andas, att den molande vardagsångesten har lättat lite. Men som vanligt kommer kraschen, jag faller som en jävla sten och hela kroppen blir full av blåmärken. Plötsligt är andingen tung igen, det kryper under huden och ångesten river och skär. Jag vet inte vad det kom ifrån, det bara slog till. Jag vaknade en morgon och där infann sig känslan igen. Hopplösheten, depressionen, självskadeimpulserna, självhatet. Allt på en gång. Som ett slag i nackloben som gör att jag förlorar medvetandet, kippar efter andan och får hjärtklappning. Jag är så sjukt jävla trött på att stå ut med det här. "Det blir bättre" säger läkaren och det enda jag kan kontra med är att ja, det har ni sagt i 14 år nu. Det blir bättre. Det är bara hormoner. Du överreagerar. Det är väl inte så farligt. Testa den här behandlingen/medicinerna/färdigheterna/aktiviteterna - har du testat innebandy? Så många skamliga förslag kring min sjukdom som läkare häver ur sig när jag bönar och ber efter någonting som kan fungera. 

Så vad gör jag? Jag cyklar hem från läkaren, ännu en gång besviken för att jag inte får ordentlig hjälp, 
och sveper en starköl eller två klockan tolv på förmiddagen för jag är desperat, desperat efter lindring, för jag är så jävla trött på att behöva stå ut med det här. Tillbaka i den nedåtgående spiralen av självförstörelse, för ingenting annat lindrar. Jag tar promenader, träffar vänner, tar ett bad, kollar på komedier, lagar god mat - men ingenting. Det blir bara ett hån. Ett hånskratt mot mina försök att må bättre. Jag är trött på att vara duktig, trött på att behöva förtjäna belöning. Vill skita i allt från att använda tandtråd varje kväll till att gå till skolan. Jag är så trött på att vara duktig. Jag ger upp nu. 

#1 - - S:

Tack för att du skriver så att jag får känna att jag inte är ensam med att göra allt det där som man ska göra men aldrig nånsin får nån belöning. Igår funkade inte följande för att minska ångesten: konstant känslovalidering, jobba, bada, jogga milen, laga favvomiddag, äta favvomiddag, hetsa två glas vin till Sharp objects på HBO. Idag funkade inte stesolid. Man ba ursäkta men nu ger jag faktiskt upp. PS innebandy HAHAHA.

Svar: Förstår verkligen vad du menar! En kan bara göra så mycket liksom. Ibland får det väl helt enkelt vara så, men det är ju ändå strongt att försöka alla de sakerna du radade upp. Bra jobbat! Hoppas att du inte kommer ha fler sådana dagar <3 PS haha jaa alltså på riktigt en läkare som föreslog att jag skulle testa innebandy eftersom det är "så kravlöst och roligt" efter att jag suttit och förklarat min ätstörningsproblematik i koppling till just träning. Men sure, innebandy är undantaget!
rakryggade.blogg.se

Upp