21/4 - 19

Jag har gått på några dejter på sistone. Det är mycket som kan (kommer) gå fel i denna messed up body of mine. Spåren av allt det där sjuka och trasiga syns ju utanpå men märks mest inuti.
Efter en livstid av förtryck 
förvisning
förminskning
har jag blivit förlorad
och förstörd. 

Efter en livstid av att systematiskt bryta ner mig själv och tillåta andra att göra detsamma har jag tappat bort kärnan, mitt innersta, som alla pratar om att en har. Eller kanske fick jag aldrig möjligheten att utveckla någon då förruttnelseprocessen startade inifrån så tidigt. 

Jag vet inte om det är någon som läser mina intrasslade rader längre. Men jag har fastnat i ett stadie, eller kanske aldrig kommit ur, av att inte veta vad jag vill. Något som blir extra tydligt i dejtsammanhang. Jag vet på riktigt inte vad jag vill. Kanske bottnar det i min oförmåga att säga nej, men likväl kan jag inte, hur mycket jag än försöker, veta vad jag vill. Det skrämmer livet ur mig och skapar en ångest som får mig att känna att kanske är det bäst att vara ensam för alltid, för all framtid dömd till mitt eget sällskap och inget annat. Känner mig för skadad för att älskas. 

Känner någon igen sig? Att en livstid av att förtränga vad en själv känner, upplever och vill resulterat i en oförmåga att veta alls?

Jag har så länge jag kan minnas fått höra att jag känner för mycket, för lite, för intensivt, för ytligt. Känner fel. Känslorna är invalida sa dem i terapin. Åratal av förvirring kring känslor, vad är legitimt att känna och inte? Och varför sa dem att det inte var okej att känna och reagera? Varför får jag inte ÖVERreagera?

Är det någon som vet hur det känns att inte ha en aning om vad som känns?
Hur tar en reda på vad en vill?
Och kanske framför allt, vad en inte vill?

Nutid |
Upp