hörde skriken från dina barndomsår, sa jag förstår, jag förstår, jag förstår

Det är så befriande och samtidigt fruktansvärt upprivande att läsa andras ord om det jag känt och upplevt så länge. Jag sitter i kvällssolen på balkongen och läser Arv och miljö av Vigdis Hjorth och röker en, två, tre cigg mellan tårarna. Och egentligen har jag ju slutat, jag vet, men det rör upp allting inom mig och jag tänker att jag ska bara röka klart det här paketet sen är det färdigrökt på ett tag. Läs den. Det finns folk som vågar sätta ord på det där förbjudna. De som vågar säga pappa och incest i samma mening. De som klarar det utan att kapitulera under tyngden som orden bär. Eller gör ni det? Är det möjligt? 

Jag vet inte hur en lever med det här. Med minnena, upplevelserna, konsekvenserna. Önskar att det fanns en handbok som inte innefattade en ICD-manual eller in vivo exponering. Googlar du termerna hittar du den latinska översättningen 'utsätta', 'lämna oskyddad'. Precis så känns det. Som att kliva rätt ut i en trafikerad motorväg och hoppas att konsekvenserna inte blir fatala. Det blir det allt som oftast. 


Upp