11/1 - 19

Vart går gränsen mellan riskbeteende och att utmana sina rädslor? Jag har alltid fått kritik från vården på grund av att jag uteslutit nära relationer med män ur mitt liv. Fastän jag gång på gång upprepat att det inte är ett problem för mig, snarare ett hälsosamt val jag gjort. Män har alltid varit lika med förövare, så varför skulle jag välja att åter gå in i en relation med en man, oavsett relationens karaktär? Men det har blivit symptomstämplat om och om igen, från psykolog efter psykolog. Undvikande handlade det om, enligt dem.

Så jag gav det en chans. Började jobba som assistent åt en äldre man. Vi klickade och jag kände ändå att jag hade kontrollen i och med rollen som vårdare och vårdtagare. Jag skapade även en vänskapsrelation med en man som försåg mig med kultur, utmanade mitt intellekt och som jag kunde ha intressanta och djupa samtal med. Som berömde mitt sätt att tänka, min hjärna, och inget annat. Samtidigt fanns en förståelse för den ohälsa vi båda bar på.

Men så brast det ändå. Ett slag i ansiktet. Sexualiseringen. Det faktum att jag inte kommer ifrån att jag läses som en ung kvinna av män oavsett hur mycket jag anstränger mig för att utstråla androgynitet och asexualitet. Han bröt kontakten och pratar om konsekvenser han är rädd för. Fantasin springer iväg, vilken typ av konsekvenser? Vad hade kunnat hända? Han menar att jag utmanar hans val av att leva i celibat. Min PTSD löper amok bara av tanken på vad som hade kunnat hända. Över att jag uppernbarligen inte kan läsa signaler eller situationer. Över en förlorad relation. Över att jag kanske borde skylla mig själv. 

Mamma erkänner sin skuld i arvet hon förde vidare i form av destruktiva relationer och trauman. Hon fick aldrig se en hälsosam vuxen relation som barn, och det fick inte jag heller. Trauman går i arv. Det är som att specifika beteendemönster tagit sig in i vårt dna. Sättet att agera är biologiskt, förutbestämt. Och fastän jag inte tror på ett sånt sätt att tala om kroppen så kan jag inte låta bli att känna att det här är något jag är maktlös inför, att det bara fortsätter att reproduceras. Men kanske skyller jag bara ifrån mig. Lägger skulden på någon påhittad avvikelse i mitt arv. Hon skrattar när jag kallar mig själv för en shit magnet. Hon säger ”är inte det ett typiskt drag för oss?”. Det är det, och jag har ingen jävla aning om hur jag ska bryta cirkeln.

Jag vet inte vad jag gör för fel, men det måste vara jag som väcker något hos människor. Lockar och provocerar genom min existens. Det enda logiska är att det ligger hos mig, att det är mitt fel. 

För jag är den enda gemensamma nämnaren hos alla de idioter jag råkat ut för. 
Pedofilerna, våldtäktsmännen, sexisterna och homofoberna. 
Kvinnomisshandlarna och alkoholisterna. 
Narkomanerna. 
De sjuka likväl som de friska. 

Och om det här var ett omedvetet desperat försök att finna en fadersfigur så kan vi ju alla enas om att jag misslyckades fatalt. 

Upp