27/2 - 19

Jag vet att vi alla är trötta på metaforen om att falla, likaså jag på känslan. Jag landade med ansiktet före och de släpade mig längs asfalten tills den blev blodig. De hånade mina tafatta försök att kämpa emot. Så jag resignerade, accepterade på något vis min plats där på asfalten, längst ner i hierarkin. Gav upp inför impulserna och njöt av den bekanta fysiska smärtan som både jag själv och andra orsakade. Jag föll, föll, föll och såg inget slut på det. Tröttnade på att kämpa emot och lydde blint under tvånget att förinta mig själv. Planerade destruktionen i minsta detalj utan att ens försöka applicera de där jävla dbt-färdigheterna jag en gång nötte in. Accepterade mitt så kallade öde. Jag tyckte att jag hade kommit till någon slags magisk insikt om att jag givetvis behövde utplåna roten till allt det här lidandet. Det är enda alternativet! Jag var övertygad. Det var ju det jag hade sysslat med hela tiden egentligen, det vittnade alla ärren på min kropp om. Så kanske visste jag redan från början att det är i mig problemet ligger, att jag är källan till allt det här. Kanske vågade jag bara inte erkänna det inför mig själv. Därför måste jag givetsvis utplånas, och alla skulle tjäna på det. Jag var övertygad.

Jag läser om högreaktiva HPA-axlar och serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare och anknytningsteorier, om att låga nivåer av aminosyran NPY i nervsystemet kan orsaka en större känslighet mot stress vilket är speciellt relevant för PTSD-patienter. Djupdyker i debatten kring arv och miljö. Något som kan förklara varför jag mår såhär. Om jag ska leka hobbyläkare och diagnosticera mig själv skulle jag ta fram stämpeln kroniskt suicidal för tankarna försvinner fan aldrig, oavsett hur bra jag mår. De finns alltid i bakhuvudet, redo att slå till med full kraft mitt i ett bubblande skratt. Tydligen säger specialistpsykiatrikern på behandling av traumaoffer att det är som om traumatiska upplevelser klistras in i kroppens fibrer och överförs till nästa generation. En genetisk predisposition som dömt mig till detta, till en fallenhet för neuroser och ångestsjukdomar. Höga skattningsnivåer av neuroticism i min personlighet. Kanske var det redan förutspått i mitt DNA, eftersom min HPA-axel är överkänslig. 

Men ännu en gång kan det också vara så att jag bara försöker skyllla ifrån mig för att slippa ta något egna jävla ansvar. 

Upp