25/10-19

Hon berättar att det hände mig också.  
Du sa jag har aldrig berättat för någon. 
Historian upprepas som om det redan fanns en ritad tidslinje och ett manus. Fast på repeat. Som fångade i en sluten cirkel utan verktyg för att ta oss ut. För just det, vi pratar ju inte om det. Nämner inte det där som är så fult. Men det hände oss båda. 

Du säger att ja, nu vet du det och sen pratar du om något annat. 

Sanningen sipprar fram i små doser. Men jag har ingen aning om hur jag ska hantera eller minnas. Orka existera med faktumet att det fortsätter att ske. Hur sätter jag stop för det?

Och nej jag duger inte som jag är. Måste alltid
förändras
anpassas
korrigeras
revideras

Och nej jag tror aldrig att jag kommer kunna ha en fungerande relation. Varken med mig själv eller någon annan. Men jag träffade någon som jag ville vara nära. Vara i sällskap med hela tiden. Någon som fick det att spritta i kroppen på ett sätt jag aldrig känt förut. Som att det inte gick att komma tillräckligt nära.

Försökte desperat gömma det störda i mig utan att lyckas. Det övermannar mig till slut.

Och nej jag har inte lärt mig efter alla dessa år
hur hårt det slår.
Jag njuter för mycket av att låtsas. Som ingenting. Vara en av alla.
Men det märks i tystnaden. Och jag ser att alla ser det.

De frågar om och om igen om jag är okej. Jag ser att de ser.
Jag kan inte gömma mig bakom någon fasad av att vara
oförstörd
oberörd
orörd

Upp