12/6 - 19

Ensamheten har alltid plågat mig. Till en början var det en ensamhet i brist på identifikation. Jag önskade mig någon som delade samma erfarenheter som jag, samtidigt som jag skämdes för att någon skulle behöva genomgå samma saker. Jag behövde någon som kunde förstå ambivalensen i att ha en förälder som förövare. Hur tolkningarna alltid var så snedvridna och konfliktfyllda att jag till slut skyllde på mig själv. Det har alltid varit lättare att lägga skulden på mig själv, oavsett vad det handlade om. För mig själv har jag blivit expert på att långsamt förstöra och förinta.

Med åren har ensamheten blivit något ytterligare. Ovanpå känslan jag haft sen barnsben handlar det även om en ensamhet i vardagen. Någon att dela saker med, någon som förstår mig, någon som står vid min sida även när det är tufft. Någon som inte packar sina väskor och springer åt andra hållet när symptomen blir för verkliga. Någon att spendera högtider med, någon som hjälper mig att storhandla eller flyttpacka. Någon att ventilera med. Någon som ger mig en kram och säger att allt blir bra. Även om jag vet att det är en lögn. Jag finner tröst hos djuren. I katten jag adopterade. Där finns en ovillkorlig kärlek jag alltid saknat. Samtidigt är det inte tillräckligt och jag känner hur ensamheten långsamt tar livet av mig. När jagt skred till verket och försökte döda allt det där som smärtade med diverse substanser sa läkaren att

"Det är vanligast att unga tjejer försöker sånt här på måndagar, du vet, efter att det hänt något på någon fest eller med en kille på helgen"

De stumma skriken, mina desperata försök att överrösta den selektiva mutismen och kommunicera till omvärlden hur jag ruttnade inifrån av ångest, reducerades till en snefylla, lite drama under helgen, kanske en kille som hånglade med en annan. 

Men det fanns ingen kille som var med någon annan, ingen fest jag gått på. Vad som fanns och vad som var verkligt var fler avfärdande kommentarer, fler misstroendeomröstningar som skulle bevisa hur pass hysterisk denna borderliebrud var. Tänk om jag vetat hur många år det skulle fortsätta. Att ensamhetskänslorna hela tiden späddes på av vården genom så många avfärdande kommentarer att jag tappat räkningen. Att jag aldrig blev tagen på allvar och att ingen någonsin stod ut vid min sida. 

Jag vet inte vart jag vill komma. Ensamheten känns brutal. Som ett bevis på min sociala inkompetens, på hur svår jag är att tycka om, att umgås med, att älska. 

Upp