3/5 - 19

Även om jag inte talar så märks det, säger dem. Omringad av en integritet som utstrålar mystik, något som gör att man gärna vill karva lite djupare. Sprätta upp stygnen och blotta såren. Lite till. 

Det märks på hur jag alltid hoppar till och blir rädd för minsta lilla. På hur jag vill ha kontroll över precis vilka människor som är runt mig. I alla rum. Även på gatorna i Stockholms centrum där det är helt omöjligt. Ändå är alla sinnen förhöjda, på sin vakt. Måste se och höra allting för att vara beredd. Det märks på hur jag börjar gråta och hyperventilera när en vän springer ifatt mig och kramar mig bakifrån. Det märks på platserna jag undviker: hemstaden, lokala pubar, klubbar, folksamlingar, fik, de där speciella gatorna, väntrum, hemmet, stora lokaler, platser där jag inte kan ha ryggen fri. Listan fortsätter och byggs på.

Det märks på de förhöjda stresshormonerna i blodet, på utmattningen, på mardrömmarna som är mer detaljrika än verkligheten, på dissociationer, flashbacks och på ärr och svält. På oförmågan att säga nej. På tillbakadragenheten och behovet av ensamhet och oviljan till att upprätthålla romantiska relationer. Introversionen. Det märks på texterna jag skriver och böckerna jag läser.

Det märks på hela min person. För det finns inget ”innan”, bara ett flertal ”efter”. Ett efter som trängt igenom huden och blivit ett med min person, ett med kroppen som inte längre tillhör mig. Eller jag menar: som aldrig har gjort det. Den har alltid varit någon annans och människor ser det på mig, i mina ögon, i mysticismen. Jag kommer inte undan. Låt dem gräva lite djupare, blotta smutsen och sorgen och alla trauman som gömmer sig under lager efter lager av skyddsmurar. Låt oss riva dem. Krossa. Förinta. 

Upp